x
OFWGKTA: Blue Stage, Hultsfred

OFWGKTA, Blue Stage, Hultsfred

OFWGKTA: Blue Stage, Hultsfred

Recenserad av David Winsnes | GAFFA

Anthony Fantano är mannen bakom en av Youtubes största recensionskanaler, The Needle Drop. Han analyserar alldeles för många och för olika album för att det alltid ska vara ordentligt initierat, men när han slår huvudet på spiken gör han det rejält. Som när han nyligen recenserade Hultsfredsaktuella Lil Bs senaste giv I'm Gay (I'm Happy) och förde en tes om hur den kaliforniska musikern medvetet rappade slarvigt, stundtals skrev närmast oförklarliga texter och ständigt satte sig själv i trubbel. Skulle han börja rappa bättre och rimligare skulle han inte längre göra det som skapat surret kring honom. Denna teori går också utmärkt att applicera på hiphopkollektivet Odd Future Wolf Gang Kill Them All.

De har ett par saker gemensamt, OFWGKTA och Lil B. Förutom att de är hiphopvärldens två största undergroundsnackisar utanför själva hiphopvärlden har de fått stå till svars för sina texter (på väldigt olika vis) och uppmärksammats för deras (väldigt olika) ljudbilder. Men den tydligaste kongruensen finns utanför scener och studio; i sättet att hantera media. OFWGKTA har lyckats med bedriften att göra sig omåttligt stora i indiekretsar, men förbisetts eller avfärdats av de flesta hiphopfantaster. Sällan diskuteras musiken närmare än de släpiga beatsen och de, för en del, provocerande texterna. Istället handlar det om att "Free Earl" och diskutera begreppet swag. Någonstans på vägen har de så väldigt unga människorna bakom musiken skapat sig en image som handlar om att göra vad man vill, kill people, burn shit (eller buy shit, som Expressens Kal Ström tolkade texten på Twitter), fuck school, och i synnerhet inte dra sig för att säga vad som helst – utan att nödvändigtvis mena det. Det sistnämnda berör även Lil B två gånger i varje andetag.

"Public Enemy har till sin fasa upptäckt att mörkhyade inte längre går på deras konserter." var rubriken på Fredrik Strages DN-krönika för fyra år sedan, vilken behandlade rapmusik som ofta skrevs direkt mot en svart målgrupp, men som i huvudsak plockades upp av vita. "För tio år sedan var min publik till 95 % svart, nu är den till 95 % vit", citerar han Boots Riley. OFWGKTA har aldrig haft det dilemmat, om man kan kalla det så – deras publik har alltid varit vit, välmående och med lika snabb internetuppkoppling som den organiserande brottslighetens framväxt i Harlem under början av 1900-talet.  

Framför Hultsfredsfestivalens näst största scen står dagens största manliga publik och primalvrålar "wolf gang" och "golf wang" i kör om vartannat. Någon får för sig att champagnespruta öl ur en petflaska. Det skulle kunna kallas för röjig stämning. Eller brötig masspsykos. Så dyker gruppens beatsmakare Syd The Kid upp och piskar igång ett förspel i väntan på de resterande snubbarna. Gensvaret är hysteriskt, de haglande ölglasen står av okänd anledning som spön i backen. Det vevas så taktlöst att åskådarna som kollektiv förtjänar storartade pris. Ja, det märks att det är första gången som väldigt många här går på hiphopkonsert. Det kan låta som ett elitistiskt konstaterande, och det hade inte varit ett problem om det stannade vid det, men anledningen till att förstagångsbesökarna är så många är obehaglig. För om man generaliserar så handlar det för väldigt många här inte alls om musiken i första hand. Och den tråkigaste insikten är att det inte heller gör det för Odd Future.

Det som på skiva stannar vid att vara fyndigheter och beskrivande mardrömmar om vartannat utvecklas live till ett utloppsparty för machokultur. I Domo Genesis SteamRoller basuneras till exempel raden "Every single day I smoke, I get high, I get high" ut till leda. Haschinnehavet hos tusentalet är troligtvis inte enormt och eftersmaken blir mest besk. I intervjuer visar i synnerhet ledaren Tyler, The Creator att han har ett skarpt intellekt, men inför fansen visar han aldrig upp den betänksamma sidan. Den gapande lekfullheten som gränsar till omogenhet får allt utrymme, vilket går hand i hand med kollektivets filosofi.

Mer konkreta illustrationer av hur OFWGKTA ikväll mestadels siktar in sig på hajpens kärna presenteras ju längre spelningen fortskrider. Att fansen aldrig kommer att sluta skandera "Free Earl" är väl fastslaget, men när Tyler själv skriker slagorden höjer jag på ögonbrynen. Earl Sweatshirt, född 1994, berättade själv i The New Yorker tidigare i år att han ville att kampanjen gällande att befria honom från sin mammas uppfostrande klor skulle sluta. Ändå står hans vän Tyler – som i låten Golden på nya albumet rappar "Niggas saying 'Free Earl' without even knowin' him / See, they're missing the new album, I'm missing my only friend" – och manar på om det inför tusentals människor. Det är svårt att tolka det annorlunda än att medlemmarna fångats i sina egna, mediala klor.

Ändå gillar jag OFWGKTA. Jag älskar hur de river samman normerna för en hiphopspelning men den råa, punkiga energin de trots allt kramar ur sin lekfullhet. Hur Tyler trots ett brutet ben orkar hoppa runt på det andra, näst intill lika vildsint. Och hur de med Yonkers lyckas driva sin publik till crowdsurfing, hur de med French skapar allsång och hur de med Radical skapar hela havet stormar. Skulle de live bara våga släppa lite på den stenhårda imagen hade så mycket varit vunnet. Om Left Brain och Hodgy Beats fört in CocainKeys i setet eller om Tyler vågat plocka fram de nervigare ögonblicken av hans material (se: Bastards). Samtidigt vet de att lika mycket skulle förloras; det är inte varför de flesta är här.

Som avslutning spelas kollektivets kanske bästa ögonblick till detta datum. Playback. Det är nämligen låten Earl, där en då sextonårig Earl Sweatshirt spottar fram några oerhörda rader i en osannolik takt. Det sammanfattar så mycket. Ett fortsatt spelande på vitala kännetecken, men dessutom ett bevis för hur stora doser rå talang som ryms hos dessa ynglingar. I slutändan väljer de själva hur mycket av det de vill visa upp.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA