x
Morrissey: Green Stage, Hultsfred

Morrissey, Green Stage, Hultsfred

Morrissey: Green Stage, Hultsfred

Recenserad av Emanuel Videla | GAFFA

När Morrissey spelade på Hultsfredsfestivalen 2004 handlade det mycket om det var rätt eller fel att han skulle spela där. De mest fanatiska Mozfather-talibanerna ville inte dela med sig till någon nykomling. Men nu känns det som att den faktorn är borta ur leken. Morrissey själv drivs trots allt av en ganska stark vilja till berömmelse. Därför är det också slående att fansen accepterat att han ska spela på festivalen och tar sig dit i skaror som inte skådats på festivalen än så länge. När rykten börjar florera om att han kanske inte ska dyka upp är det inte med glädje över att slippa dela med sig av sin favorit som är reaktionen. Istället skulle det vara en katastrof. För alla vet ju att han ställde in den planerade spelningen i Helsingborg någon dag innan, med anledning av det dåliga vädret. Och vädret är ju rätt dåligt även i Hultsfred.

Ingen verkar dock tänka på att det inte sagts ett ljud om att festivalspelningen skulle ställas in. Därför står han också där klockan 22 på lördag kväll. Och han verkar vara på ett rätt så bra humör. Laddad och full av revanschlusta gentemot de som någonsin tvivlat på honom under de här dagarna. Och på vilket annat sätt kan man göra en bättre entré än genom att ösa rejält ur den låtskattkista som är hans egen. Känn på den här inledningen: Panic, First of the gang to die, I want the one i can't have, You're the one for me, fatty och Everyday is like sunday. Sånger som hör till det absolut mest omistliga i popmusikens historia. Totalt sju spår från tiden med The Smiths, några nya bekantskaper som låter bra och så lite av det bästa från solokarriären.

Det enda man kan önska att Morrissey hade lämnat hemma är den lite väl distade ljudbild som han verkar ha fattat tycke för under senare år. Ett spår som indiepopens stora anthem There is a light that never goes out är visserligen rätt svår att misslyckas med, men låter ändå bäst med kristallklart ljud. Allra värst är det dock i avslutande This charming man, som i original är själva sinnebilden för mesig och janglig popmusik men som den här kvällen låter pubrockigt (men hellre pubrock än collegerock som det lät 2009).

Men det är en riktigt stark uppvisning av en Morrissey som är på ett oväntat gott humör (mätt i Morrisseymått). Visst förvaltas några av de klassiska spåren ganska slapphänt, men det är ändå en ganska imponerande konsert.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA