x
White Lies: Green Stage, Hultsfred

White Lies, Green Stage, Hultsfred

White Lies: Green Stage, Hultsfred

Recenserad av David Winsnes | GAFFA

Under en av 2008 års sista dagar listade The Sun några band de räknade med skulle slå igenom det kommande året. Lady Gaga var ett av tipsen. White Lies var ett annat. I intervjuerna som följde beskrev sångaren Harry McVeigh deras sound som mörkt men samtidigt upplyftande. När dekadens och svärta tonsätts på ett dåligt vis kan det bli så oerhört mycket jobbigare än om glad musik går samma väg. McVeigh hade dubbelfel i sin beskrivning. White Lies gör inte speciellt mörk musik, men det är för den sakens skull verkligen inte upplyftande.

Fem män, tre originalmedlemmar och två kompmusiker, står och spelar bredbent rock helt utan substans. Instrumentproblem skapar ett tyst hål i andra delen av spelningen och det är utan tvekan konsertens vettigaste och bästa stund. Materialet från debuten To Lose My Life… överglänser de horribla Rituallåtarna med mil och ändå låter det som det officiella postpunkmordet. Ett radiodekrypterande av den nya vågen av band som ibland sorteras in under taggen 'post punk revival'. Mellansnacket är ungefär lika uselt och ringar in det mest bedrövliga med det här bandet; det finns inte en gnutta intelligens eller fantasi i det White Lies gör.

Men det spelar ingen roll att texterna är en spjutspets i tinningen – fansen är många och hängivna. I Farewell To The Fairground sjunger McVeigh "Keep on running / Keep, keep on running /There's no place like home / There's no place like home" fler gånger än Ranelid reciterat sig själv i tv. Ja, där har frontmannen funnit en själsfrände - de båda tar sig ungefär på lika stort allvar, utan att ha direkta belägg för det. Skillnaden är att den svenska författaren trots allt kan tänka genom sina verk och dessutom lyckas framstå som sympatisk i slutändan. På Hultsfred är White Lies mest en outhärdlig sörja som spelar på mörka känslor utan att verka kunna relatera eller ha en aning om vad de faktiskt sjunger om.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA