x
James Blake: Way Out West, Annedalskyrkan

James Blake, Way Out West, Annedalskyrkan

James Blake: Way Out West, Annedalskyrkan

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Hajp får ofta människor, närmare bestämt musikälskare i just detta fall, att göra och säga ytterst konstiga saker som i alla andra sociala sammanhang skulle anses vara i det närmsta galet eller möjligen sinnesförvirrat. I 2011 års Sverige är det säkerligen inte särskilt vanligt att det bildas köer för att äntra en kyrka, än mindre köer som sträcker sig ett par hundra meter nedför trappor, ut på trottoarkanter, längs med bilvägar. Men när James Blake, en av årets absolut mest hajpade och upp till skyarna hyllade debutanter, begär om att få spela på i sammanhanget alldeles för intima Annedalskyrkan försvinner de flesta konventioner och logiska tankar hos de lyckliga få som fått lov att se spelningen.

För det är uppträdandets mindre bra stunder som tar mest plats i minnet efteråt, och de stunderna är inte särskilt vackra. Mer än en handfull gånger tappar den stillasittande trion på scen tempot helt och förvandlar de på den självbetitlade debuten kufiskt fina låtarna till datoriserat gnissel. Mer än en handfull gånger avslutar James Blake låtarna plötsligt och flera sekunder hinner passera innan den ständigt lyriska publiken nollställt ändå jublar sig hesa. I dessa stunder är det tydligt att James Blake och hans två bandmedlemmar är långt ifrån redo att smälla upp performance art-apande kopior av det Radiohead gjorde live under Kid A/Amnesiac-åren. 

När det däremot hålls efter en mall, i de låtar där James Blake hållit sig till en klassisk popstruktur i sitt låtbygge, hörs inte bara den kvalité hans debutalbum kändes fylld av men också den enerverande referensen till dubstep alla ständigt pratar om när London-sonen kommer på tal. "Limit To Your Love" blir enastående när basen får lov att skaka Annedalskyrkans takkronor, liksom "To Care (Like You)" som i sin liveform påminner om den alltid lika enastående Burial. Kronan på verket är dock givetvis "The Wilhelm Scream", som tar sig ett eget liv mellan pop och bastung dansmusik, där ett helt annat självförtroende syns i den unga mannens framförande och visar upp en slutligen imponerande sida i det annars bitvis anonyma och hackiga liveframträdandet.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA