x
Fleet Foxes : Way Out West, Azalea

Fleet Foxes , Way Out West, Azalea

Fleet Foxes : Way Out West, Azalea

Recenserad av Fredrik Van Der Lee | GAFFA

Ja, jag erkänner. Jag satt igenom hela streamen från Fleet Foxes Glastonbury-spelning. Och ja, jag har sett dem live tidigare. Det kan till och med vara så att jag är en av de glada som följer Robin Pecknold på Twitter och som känner mig lite, lite närmre just Fleet Foxes än många andra band.

Alltså vet jag ju att de knappast är några ösiga publikfriare. Att den, av totebags och små fåniga hattar täckta publiken, definitivt inte kommer att bjudas på mellansnacksgodis eller hjulande musiker täckta av konfetti.

Och ändå kan jag inte låta bli att känna mig lite besviken. För mitt i stämsångshimlen, den musikaliska perfektionen och låtar som man skulle kunna skära av både en och två vitala kroppsdelar för, kommer jag inte ifrån känslan av att det är lite … ja, tråkigt. Lite tillrättalagt och oengagerat. Och hur mycket jag än försöker intala mig om att det är musiken och låtarna som räknas, så saknar jag en nerv och en tydlig känsla av närvaro. Visst, Robin och hans vänner inleder – precis som på Glastonbury för övrigt – med en symfrocksdoftande Cascades som lovar mirakel, fortsätter med en sakral Grown Ocean och fyller på med en ljuvligt vacker Mykonos och större delar av Helplessness Blues. Vackert som en dröm. En dröm på tv. För livekänslan, närvaron och känslan av att det här, just det här, är speciellt för oss, alla vi som samlats i solen för att njuta, tycka om och beundra saknas å det grövsta..

Gnälligt? Javisst. Men samtidigt har Fleet Foxes gått från navelskådande till Way Out Wests största scen och fan vet om de riktigt fyller upp den, rent närvaromässigt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA