x
Thåström: Way Out West, Azalea

Thåström, Way Out West, Azalea

Thåström: Way Out West, Azalea

Recenserad av Fredrik Van Der Lee | GAFFA

Hej Joakim! (Ja, jag tänker aldrig kalle dig vare sig "Jocke" eller "Pimme").

Jag ville bara skriva ett par korta rader och tacka dig så hemskt mycket för att du ville spela för oss i Slottsskogen i dag. Jag ville, framförallt, tacka för att du fick en trött gammal tvivlare som jag att dra på smilbanden av ren glädje. En glädje som baserade sig på det elände, den ångest och de krängande, svarta känslor du visade upp från scenen. En glädje som byggdes upp från en ganska trött skepticism och en allmän "jaha, då ska man gå se en trött Thåström" till den glada överraskningen att du ju fortfarande är en av Sveriges bästa sångare och mest angelägna artister som berör och når ut, långt över Slottsskogens platsmatteklädda gräs.

Från inledande Miss Huddinge City 1972, som ställer ett mekaniskt, metalliskt och tungt skåp på plats, till den avslutande akustiska Die Mauer är det ju fokuserat. Jag undrar om det finns någon mer än du som klarar av att sjunga meningar som innehåller "min gud, mina herrtidningar och sprit" utan att det blir skitlöjligt. Du gör det med den äran och jag bara ler och trivs. Det verkar, för övrigt, alla i publiken göra.

Att du bjuder oss på en knäckande Kärlek är för dem är kanon. Fan, fan, fan är precis sådär arg som den ska och vad gör det då att Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce är lite saggig?

Pelle Ossler skapar konstiga ljud med sin gitarr och även om du rycker runt lite sådär patenterat maniskt får jag ändå känslan av att du trivs rätt bra. Att du känner att vi gillar dig och att det här, just i dag, var en fantastisk dag att göra en av dina finaste insatser på bra länge.

Så – tack så hemskt mycket, hoppas att du håller andan uppe!

Varma hälsningar från Fredrik. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA