x
Prince: Way Out West, Flamingo

Prince, Way Out West, Flamingo

Prince: Way Out West, Flamingo

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

"The Love Symbol" lyser över festivalområdet. Det känns som att 99% av årets 32000 Way Out West-besökare är på plats, på ett ungefär. De enda som inte är här jobbar antagligen bakom Flamingo eller är för upptagna med att försöka plocka statuspoäng på pressområdet. Alla andra, precis alla, vill se Prince. Även om han för många är något som slutade vara aktuellt för längesedan, även om många här knappt vet vem och vad han är. Prince är ändå inte en vanlig festivalbokning. Prince är väldigt mycket mer än så. 

De senaste åren har den mest berömda man Minneapolis någonsin givit liv till inte gjort mycket för att skaffa sig nya fans eller för att sträcka ut handen till en ny och orörd generation, förutom att spela live. Skivorna har inte kunnat nå upp till hans egna klassiker och uttalandena om att internet är en fluga har fått Prince att framstå som en världsfrånvänd dinosaurie. Alla artiklar svensk media publicerat inför spelningen på ett sedan länge slutsålt Way Out West har handlat mer om gitarrgeniets ego än om det som är mest relevant för Prince årgång 2011: mötena med fansen. 

Att se Prince live är ingenting som går att sätta i jämförelse med andra konsertupplevelser, eller alls när det handlar om så kallade åskadarsporter eller kulturevenemang. Efteråt kanske många som är här på plats hävdar att de minsann sett bättre spelningar, men det hör liksom inte till. Att se Prince live är någonting annat inte för att musiken nödvändigtvis är helt fantastisk (vilket den ofta är) eller att Prince och hans band bjuder på exceptionell instrumental konst (vilket de ofta gör) heller. Prince live är extraordinär för att hans röst fortfarande når precis var den än behagar, för att hans band kompletterar honom så väl att de ibland verkar födda för att spela med varandra, för att hans musik fortfarande håller utomordentligt hög klass och för att han som gitarrist fortfarande är gudomligt mästerlig. 

Det är därför Kanye West plötsligt gör ett ögonblick långt gästspel efter att ha vankat upp på scen och tagit mikrofonen av en överlycklig publikmedlem som fått plockas upp för att dansa i Prince närhet. Det är därför Prince kan fråga om han får spela lite gitarr för oss, vänta in ett överväldigande "JA!", och göra alla världens gitarrister gröna av avund utan minsta ansträngning. Det är därför han kan avsluta spelningen en handfull gånger bara för att en knapp minut senare komma ut och köra över publiken ännu en gång. 

Prince är en symbol på så många fler sätt än vad han själv en gång önskade när han skapade "The Love Symbol". Han är kärleken till musik förkroppsligad, och han har här i Slottsskogen gett alla som spenderat sin kväll i hans sällskap ett minne för livet.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA