x
Edward Sharpe & The Magnetic Zeros: Way Out West, Linné

Edward Sharpe & The Magnetic Zeros, Way Out West, Linné

Edward Sharpe & The Magnetic Zeros: Way Out West, Linné

Recenserad av David Winsnes | GAFFA

Tidigare år har Way Out West ofta valt att lägga, ursäkta ordvalet, svenska utfyllnadsakter tidigt på dagen. Det har gjort att festivalen aldrig riktigt kickat igång förrän under eftermiddagen – och det mesta innan dess har resulterat i uppvärmningar inför picknickskaror. Som om man inte redan hade att göra inför Sveriges mest kritiska festivalpublik.

Men i år inträffar inte samma situation. Omöjligt att avgöra om det är ett medvetet val eller om det handlar om ett tidspussel som tvingades till nämnda utgång, men visst är fantastiskt trevligt att det är trångt och bökigt redan till första akten i Slottskogen. Edward Sharpe & the Magnetic Zeros drar inte bara stor publik efter sitt genombrott hos alla musikläger, de är dessutom varje festivals öppnardröm ur ett annat perspektiv: det finns få band som med så lösa medel kan skapa en sådan enorm glädje.

Jag är inte direkt förblindad av debuten Up From Below. Men när Edward Sharpe mellan två låtar frågar hur gamla vi var när vi fick reda på att vi skulle dö – och det låter mysigt – är det svårt att inte underkasta sig denna moderna Woodstockuppenbarelse. Efter femtio minuter puttrar en "remixversion" av Home igång och växer sig till allsångshöjder som i slutändan mycket väl kan stå som ett av Way Out Wests största ögonblick. Innan dess har bandet ägnat en stor del av tiden åt speciellt mellansnack, läskiga ansiktsuttryck, fullkomligt strukturlösa verser och storskaliga refränger. Åt musik som inte alltid väljer rätt väg, men som tillsammans med andra bildar en bubbla av den där kärleken man sökte 1969. Och, inte att förglömma, att starta Sveriges finaste festival på ett väldigt trivsamt vis.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA