x
Kanye West: Way Out West, Flamingo

Kanye West, Way Out West, Flamingo

Kanye West: Way Out West, Flamingo

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Kanye West är ett rövhål, en galning, en man med ett enormt ego och ännu värre hybris. Kanye West kan vi håna för att det är enkelt, för att han ber om det, för att han ständigt gör bort sig. Kanye West kan vi göra till åtlöje och tala om på sätt vi aldrig skulle göra annars för att han säger helt vansinniga saker i situationer som han vet kommer förr eller senare blir mer ammunition märkt med hans namn, ytterligare en sak för hela världen att peka och skratta åt. Kanye West är ett svin, han är en douchebag och ett asshole och en scumbag, och ingenting han gör kan förändra att dessa vidriga, oförsvarbara åsikter blivit konsensus. 

Kanye West är den enda artisten i världen som kan målas upp på detta sätt och locka tiotusentals människor till sina konserter, där många under musikens gång fortsätter att spy denna galla. Och när Kanye West stänger Way Out West för i år med en show som i klassisk Kanye West-stil är någonting helt utöver det vanliga känns det fel att vara en del av det. Det är inte kul längre för att hatet är för intensivt. Det är inte kul längre för att den magi Kanye West skapat med sin musik drabbas. Det är inte kul längre för att Kanye West inte verkar vilja vara kvar och göra detta.

På tio år har Kanye West gått från att bygga beats baserade på uppspeedade soulsamples på beställning från Jay-Z och Goodie Mob till att vid 2010 års slut vara världens absolut största, bästa, mest talangfulla artist. Tre av hans fem soloalbum räknas redan idag som klassiker och hans produktionsarbete räknas bland hiphop-genrens genom tiderna allra bästa. Han har nyligen bevittnat hur hans samarbetsalbum med mentorn och stora idolen Jay-Z på några timmar hamnat längst upp på samtliga av iTunes topplistor i alla 23 länder som musikaffären finns tillgänglig. Han spelade på Roskildefestivalens Orange Stage framför 110 000 personer för fem år sedan och har idag en scenshow som inkluderar 20-talet dansöser, kanoner fyllda till bredden med rök och fyrverkerier, lasrar och lampor värdiga Daft Punk och en backdrop som hämtad direkt från det forna Romarriket, värdigt självaste Caesar. Han är en av världens bästa artister och liveakter, men den elektricitet som Kanye West brukar nå ut till sin publik med är idag liksom han själv bara söndertrasad och vingklippt.

Kanye West är briljant, det kan ingen förneka längre. Det är ett levande och pulserande konstverk han har skapat med turnén bakom briljanta My Beautiful Dark Twisted Fantasy, och det är ofta så förbluffande vackert och mångfacetterat att det inte går att göra annat än att beundra den nitiska processen allt detta gått igenom för att nå oss här i Göteborg. Showen är så bombastisk, så svulstig, så överdådig på ett sätt som bara Kanye West i sina drömmar skulle kunna komponera, och är på många sätt just så perfekt som den borde vara. Men om det finns någon glädje i den människan ikväll, eller alls nuförtiden, så är den ytterst flyktig. Att så många i publiken ropar saker i stil med "sluta snacka, börja rappa" när Kanye West i det galna och ikväll 15 minuter långa mästerverket "Runaway", komplett med Pusha T och balettdansöser och Kanye själv med det manuella beatskapandet på sin sampler, blundar och ber alla närvarande att hålla fast vid sina älskade visar om något att någon sorts respekt för Kanye West som människa inte finns att hitta här. Och om någon vet om detta så är det väl just Kanye West själv. När han pratar om den där känslan vi alla har när vi bara önskar att hitta till någon ny som vi kan prata med, bara vara med, någon ny att älska, rör sig ännu fler mot utgångarna. Och Kanye står kvar med huvudet sänkt. 

Så ja, Kanye West är ett rövhål, en galning, en man med ett enormt ego och ännu värre hybris. Kanye West kan vi håna för att det är enkelt, för att han ber om det, för att han ständigt gör bort sig. Kanye West är förmodligen också en man med ett krossat hjärta som fortfarande sörjer uppbrottet med hans ungdomskärlek, som är lämnad kvar i mörkret och inte kan hantera sorgen efter förlusten av den enda människa han känt som alltid funnits där, mamma Donda West. Kanske är det därför han har sina utspel, för att han inte längre har de personerna han älskar mest kvar i sitt liv. Kanske är det därför han ägnar en halvtimme åt att be oss att hålla fast vid det fina vi har här i livet. När han avslutat sina tre akter och bjudit på ett 20-tal av 2000-talets bästa låtar kommer han ut med hela sin ensemble och bugar för publiken. I slutändan vet han ju hur det är bättre än någon annan att alla bara vill ha en show, att han ska hålla tyst och stå till tjänst. I slutändan vet han bättre än någon annan att ingen av oss bryr sig om hur Kanye West mår. I slutändan vet han nog själv att han bara är less.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA