x
Jamie Woon: Way Out West, Linné

Jamie Woon, Way Out West, Linné

Jamie Woon: Way Out West, Linné

Recenserad av David Winsnes | GAFFA

Hur spartansk får en spelning egentligen bli innan det blir för tunt? Det är lätt att ställa sig den frågan efter att ha kikat på en konsert med Jamie Woon. Det är ingen gigantisk scenshow den brittiske skönsångaren bjuder på. Med den röst han besitter – och de arrangemang han skapat - ska det inte heller behövas. Tillsammans med kompmusiker kryssar han avskalat mellan r'n'b och dubstep och skapar ett väldigt uppskattat alternativ till de som inte tycker att Säkert! är Guds ljudbildsgåva till mänskligheten. Men Woon lyckas inte riktigt förkapsla den spöklika atmosfär som på albumet är så framträndande.

Det är svårt att bara stå och rakt upp och ner och sjunga. Det krävs väldigt mycket inlevelse för att ett sådant åtagande ska fungera och Jamie Woon är inte världens mest expressiva person. När han inte för en sekund flyttar publikens fokus från sig själv till någon annan del av uppträdandet börjar det skava. Att vara avslappnad är väl bra, men jag undrar om det inte mest är en täckmantel för en större nervositet. Precis som många verkar ha tyckt när han spelade Stockholm tidigare i år är soultonerna inte heller alls tagna med samma känsla som i studion.

Ändå är det en hängiven publik som i ljuset möter upp ett sound mer passande för mörka utflykter. Jamie Woon har med Mirrorwriting skapat sig en egen sektion i 2011 års pophistoria (som bara blir längre och mer skiftande för varje gång timvisaren passerar gå). Det värmer att han får den uppskattningen han förtjänar för det. Det är tråkigare att han inte gör sig själv rättvisa på scen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA