x
AfroCubism: Trädgårn, Göteborg

AfroCubism, Trädgårn, Göteborg

AfroCubism: Trädgårn, Göteborg

Recenserad av Magnus Sjöberg | GAFFA

Historien bakom är ju lite vacker. Om det inställda projektet som blev lyckosamt. Projektet att sammanföra musiker från Mali och Kuba, att utforska de musikaliskt gemensamma nämnarna, de gemensamma kulturerna. Det som inte blev av på grund av bland annat visumkrångel, men som senare genomfördes med bara kubanska musiker. Projektet som kom att bli Buena Vista Social Club. Fast idén har levt kvar, som bra idéer gör, och härom året genomfördes till slut allt, med skivan AfroCubism som resultat. Och en turné som på torsdagen gästade Trädgårn i Göteborg.

Det är en imponerande samling musiker som trängs på scenen. Eliades Ochoa, som var med i Buena Vista, koravirtuosen Toumani Diabaté, Rail Band-gitarristen Djelimady Tounkara, Baba Sissoko, så många fler, som flest 13 man på scen, nästan fler än i publiken till en början. Kanske det också är därför det börjar lite avvaktande och stelt, kanske det är därför man knappt kan ana vad som kommer.

Det blir lite mer folk, det börjar dansas, det blir mer och mer. Rytmer, enträgna, eggande, sugande, vackra. Det går liksom inte att värja sig från det. Rumban, salsan, bluesen, allt som finns med, allt som går rakt in i själen. Och när det till slut är omkring en 150 dansande åskådare, upptagna i musiken; när värmen och glädjen hos alla i lokalen är som störst blir det nästan en transliknande stämning; extra förstärkt av Toumani Diabatés hypnotiska korasolon. Det är överhuvudtaget många små utflykter i soloväg. Djelimady Tounkara har uppenbart roligt, spritter av spelglädje som en liten buspojke, och drar iväg den ena lekfulla gitarrutflykten efter den andra.

Det är just de där långa, malande låtarna som ger stämningen, när det också finns stort utrymmer för solopartier, och vi får många. På kora, på trummor, på tamani, på balafon; ett sprittande solo på maracas(!). Det är aldrig så att det drar ner tempot eller humöret, snarare tvärtom, man blir upplyft av det, av skickligheten, av lusten, av spelglädjen.

De håller på drygt en och en halv timme, inklusive en musikalisk färd till månen och åter. De hade gärna fått fortsätta länge till. Och de hade gärna fått spela inför så många fler, fått nå så många fler. Då hade världen blivit lite vackrare och gladare.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA