x
The Streets: Yes! Open Air, Skeppsholmen, Stockholm

The Streets, Yes! Open Air, Skeppsholmen, Stockholm

The Streets: Yes! Open Air, Skeppsholmen, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Det finns ett citat helt baserat på typiska amerikanska stereotyper och hur utspridda de faktiskt är, som cirkulerat hejvilt på egen hand runt internet tillsammans med det videoklipp som visar hur den amerikanska standupkomikern Chris Rock levererar det hela med sedvanlig lust och glimt av total galenskap. Som vanligt när det gäller Chris Rock så gränsar citatet till det grovt olämpliga, men poängen i det citat om hur galen världen verkligen är när den bästa golfaren är svart, den längsta basketspelaren kines och den bästa rapparen vit, är likväl oerhört intressant. För så var det ju närmare 10 år sedan, och i två av tre exempel är det fortfarande så. Idag är inte världens bästa rappare längre vit, och om det hade funnits någon rättvisa när Chris Rock skrek ut sina åsikter så hade det inte varit så. Eminem hade inte varit världens största rappare. Det hade istället varit Mike Skinner. 

Det går givetvis inte att förneka de album Detroit-sonen Marshall Mathers släppte under 00-talets första halva, men där dessa album blandade aggressiv hiphop med urvattnad (men rolig) komedi och ultravåld höll The Streets på med något helt annat. Den dunkla produktionen, de udda musikaliska valen, de evigt aviga och uppsnurrade texterna representerade inte bara Mike Skinner själv men på många sätt hela den kommande generation ungdomar som tröttnat på de nyvuxnas snack om Oasis och Blur och tramsig britpop. När allt kommer omkring har The Streets och Mike Skinner ingenting med Eminem att göra, eller med Chris Rock heller för den delen. Men det är relevant än idag, även om varken Chris Rock eller Eminem eller just The Streets är det längre.

För det är just det, hur bra har egentligen The Streets varit efter The Hardest Way To Make An Easy Living? Återhämtade sig Mike Skinner alls efter den helt vansinnigt dåliga Everything Is Borrowed? Till och med Mike Skinner själv måste tycka att det är ironiskt hur karriären bara fastnat efter att han slutade lyda de saker han själv döpt sina låtar till. "Turn The Page" och "Let's Push Things Forward" är moderna klassiker, och reaktionerna de får live är värdigt, det är passande och det är verkligen stort. Men det var längesedan The Streets själva verkligen ansträngde sig för att föra genren, eller sig själva, framåt. 

Detta är den sista spelningen The Streets gör i Sverige. På ett torg som säkert skulle kunna rymma 10000 personer står kanske 2000, högst 3000 och bemöter Mike Skinner och hans band med ett nästan kvävt jubel. Men vad gör det när The Streets de fem åren musiken inte gjort några som helst intryck istället växt till en fantastiskt rolig liveupplevelse. Även här på det högst tveksamt arrangerade Yes Open Air ger Mike Skinner allt. Han anstränger sig inte ens för att dölja hur mycket han själv föredrar Original Pirate Material över något annat han gjort. Det är trist att det blivit såhär, att The Streets med tre väldigt solida hiphop/garage/alternative/whatever album i ryggsäcken på bara några få år tappat så mycket. The Streets skulle ju vara framtiden, något alldeles speciellt i en hiphop-värld som tappat huvudet totalt flera gånger om bara det senaste decenniet. Men Mike Skinner verkar glad, publiken är glad, och det blir fest av det hela trots allt. Det är väl det enda som spelar roll, egentligen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA