x
Arcade Fire: Popaganda, Stockholm

Arcade Fire, Popaganda, Stockholm

Arcade Fire: Popaganda, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

2011 har varit ett speciellt år för festival-Sverige. För de flesta festivaler har det gått bättre än någonsin tidigare, med större bokningar och mer publik, och i förlängningen ett större eko ut i musikens värld. För andra har det inte gått alls, där klassiska Arvikafestivalen blev tvungna att tacka för sig. Samtidigt återupplivades den nya, tyska, Hultsfredsfestivalen och fått en ägare som totalt ignorerat miljonförlusterna och bestämt sig för att ändå fortsätta satsa på festen i Småland. Det har väldigt tydligt varit ett festivalår rikt på kontraster, ett där allt fler velat ta del av festligheterna och starta något nytt för att få ut musik till folket. 

Men framgångsreceptet på samtliga av landets större festivaler i år har varit exakt samma faktor, trots att den givetvis är självklar men ändå inte en som går att bunta ihop utan vidare. I år har festivalerna träffat rätt med sina storbokningar på ett övertydligt sätt; skulle Way Out West sälja slut en hel månad innan festivalen om inte Prince och Kanye West stod högst upp på affischerna? Varför rapporterades det om att den mest populära spelningen på Peace & Love i år inte var den med legenden Bob Dylan eller hyllade The Strokes, men den som folkskygge TV-spelsnörden deadmau5 bjöd på? Och handlar årets upplaga av Popaganda verkligen om något annat än den kanadensiska popcirkusen Arcade Fire?

När Funeral släpptes kan ingen ha vågat tro att Arcade Fire faktiskt skulle komma att bli något annat än en liten skatt för inbitna vinylfantaster och diverse "High Fidelity"-älskare att vörda och avguda som ens egna barn. Det var knappt en självklarhet att Arcade Fire skulle överleva sitt första år, med den bakgrund debutalbumet förtäljde med tiden, men kanske framför allt med de helt vansinnigt lyriska kritikerreaktionerna i åtanke. Att inleda karriären med maffiga 9.7/10 delat av kritikernazisterna på Pitchfork kan få vem som helst att bäva för vad som komma skall i framtiden, men med facit i form av tre makalöst hyllade album i hand står där Arcade Fire, vackra som få, och njuter av att få vara i Stockholm.

Det ska erkännas att det är många som inte alls förstår sig på vad det är som är så stort och fantastiskt med Arcade Fire. Det är inte ovanligt att dessa åtta från Montreal kallas för pretentiösa och medvetet svåra, och visst det ligger förvisso en uns av sanning i de farhågorna. Men det är just där magin ligger också, att bandet är avväpnande okonstlat när de väl får möta sina egna och bara göra det de är allra, allra bäst på.

Hur det är tänkt att Popaganda ska kunna fortsätta även nästa år, eller ens på lördagen för den delen, efter detta är obegripligt. Arcade Fire gör processen väldigt kort och avlossar den bästa spelning som skett under Popagandas flagg som om det vore ingenting, som om denna nivå är den enda bandet känner till. Det är inte nödvändigtvis kvalitén på låtarna (som bevisligen är väldigt hög) eller att publiken hänger med på varje ord Win Butler och Régine Chassagne sjunger ut (vilket de faktiskt inte gör, men de flesta dansar i alla fall), eller att detta är den största och vackraste spelning Arcade Fire gjort. 

Det är det faktum att när Arcade Fire spelar live så framhävs precis allt som gör att människor blir kära i låtar, i band, i musik överhuvudtaget; de brinnande själarna på scen som spelar som om det inte finns någon morgondag, som springer omkring och byter instrument för att det är kul och inget annat, som känner sig hemma när de får dela med sig av sina sånger, alla teatraliska drag och en bombasm som är finstämd och från hjärtat än överbärande och påträngande. Det är Arcade Fire i ett nötskal, och det är därför alla indie-älskares favoritband säkerligen kommer att minnas som ett band som berörde alla som var villiga att lyssna.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA