x
Lykke Li: Popaganda, Stockholm

Lykke Li, Popaganda, Stockholm

Lykke Li: Popaganda, Stockholm

Recenserad av Fredrik Franzén | GAFFA

Popaganda har en förmåga att få en att tro att festivalens avslutande konsert är den där viktiga och magiska spelningen alla har kommit för att se. Förra året var det Robyn som stod på scen, mitt under Body Talk-trilogins mest intensiva hysteri. Hon överträffade såklart alla förväntningar. 2010 var ju Robyns år – i alla fall i Sverige. Men 2011 tillhör Lykke Li.

Det är intressant att jämföra dem. De har mycket gemensamt. De är (ungefär) lika gamla. Båda är från Stockholm. Båda är vid det här laget fullblodsproffs med en magnetisk dragningskraft på scen. Båda har till slut funnit ett personligt, artistiskt uttryck, som de nu utforskar till fullo. Men det finns också skillnader. Till exempel: medan Robyn i slutändan framstår som en superslipad underhållningsmaskin, finns det ett drag av exhibitionistisk skevhet hos Lykke Li. Eller såhär: medan Robyn står på scen för din skull, står Lykke Li där för sin egen. Jag lägger ingen värdering i detta. Somliga gillar Madonna, andra gillar Björk. Potatis/potäter.

På Lykke Lis scen finns det inga distraherande videoskärmar eller överdrivna ljusriggar. Ljuset ligger lågt och lyser genom röken och får den att se ut som eld. Ett par svarta draperier hänger ner från taket, och de rör sig som små sammets-tornados i vinddraget. Det är väldigt enkelt, väldigt effektfullt, och det får ofrånkomligen blicken att fastna på konsertens epicentrum – Lykke Li. Hon dansar in i svarta kläder och rör sig så snyggt, så snyggt. Ibland slår hon med trumpinnarna på cymbalen, ibland spelar hon auto-harpa, men oftast står hon bara vid mikrofonen och sjunger. Eller bara och bara. Hennes sångröst är helt makalös. I början av karriären plågades hon av den typiskt svenska olaten att sjunga genom näsan, men idag är hennes röst lika tekniskt perfekt som den är känslosam och kraftfull. Idag sjunger hon från sitt hjärta tills det värker i våra.

Det är också uppenbart hur hon vuxit som låtskrivare. Youth Novels är ett bra album, Wounded Rhymes ett väldigt bra. Låtar som "Jerome", "Get some" och "Love out of lust" framförs med en förbluffande effekt och säkerhet, medan äldre hits som "Little bit" och "I'm good, I'm gone" stöps om i den skevare, lite skitigare form som Lykke Li arbetar med idag. Som band betraktat är konstellationen extremt professionell. Trummisen är grym. En begåvad körsångerska lägger snygga stämmor. Konserten stiger och sjunker i intensitet vid precis rätt tillfällen. När pianot slutar funka, tar man in en orgel och fortsätter som om inget hänt. När ett blåsinstrument inte låter som det ska, slängs det åt sidan och ersätts av ett improviserat och minst lika effektivfullt crescendo. Med undantag för den i mitt tycke gnälliga "Rich kids blues" och en överraskande blek version av annars fantastiska "I follow rivers", är det en från början till slut prickfri uppvisning – en viktig och magisk spelning alla såg.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA