x
Red Hot Chili Peppers: E-Werk, Köln

Red Hot Chili Peppers, E-Werk, Köln

Red Hot Chili Peppers: E-Werk, Köln

Recenserad av Mats Almegård | GAFFA

Var du på bio i går kväll vet du hur det var att se Red Hot Chili Peppers på E-Werk i Köln. Då vet du att bandet mest spelade låtar från nya albumet "I'm With You", att den nye gitarristen Josh Klinghoffer var en blyg viol, att Flea babblade strunt mellan låtarna och att Anthony Kiedis var rätt sammanbiten (men att han hälsade till sin mamma). Du vet också att det då och då gnistrade till i funkmaskinen, när Chad Smith och Flea gav en fläskigt gungande botten för Klinghoffer att ta avstamp ifrån med gitarren. 

Det krävs en del mod för att göra som Red Hot Chili Peppers. Ett mindre kaxigt band hade spelat in turnéns sista spelning och gjort film av den. Då, när både bandet och fansen kan alla låtar innan och utan. Det är väl då magi uppstår. Men inte RHCP. De tar en liten paus från inledningen av den riktiga turnén och spelar upp sitt nya material framför en publik som har hört singeln "The Adventures of Rain Dance Maggie" och i bästa fall någon mer låt från nya skivan.

Bandet släntrar in lite lojt, Chad Smith sätter sig bakom trummorna klockan 19.02. Flea uppenbarar sig med bar överkropp. Efter följer Josh Klinghoffer. Sist kliver Anthony Kiedis in med en glittrande Captain America-influerad frack. Den åker såklart av redan efter första låten, som plågas alltför hårt av dåligt ljud.

Men det bryr sig inte publiken om. Det är 1500 personer i det gamla elverket. Många har vunnit biljetter i tävlingar, andra är där för att de lyckats knipa en biljett. Det präglar självklart stämningen. Folk skriker rakt ut och vevar med armarna.

Mycket av förhandssnacket inför Red Hot Chili Peppers nya album "I'm With You" har ju handlat om huruvida den nye gitarristen Josh Klinghoffer (bandets åttonde i ordningen) ska kunna matcha John Frusciantes legendomsusade gitarrslingor. På scen låter hans gitarr fint. Men han är inte mycket att titta på. Och när Anthony Kiedis blir lite för låst av att han måste läsa texterna som han har liggande på golvet framför sig. Ja, då blir det bara Flea och Chad Smith som håller formen.

Och det räcker ju inte riktigt. Inte heller att Flea gång på gång tackar för vårt tålamod med de nya låtarna som de inte har spelat live så mycket. I vissa passager känns det verkligen som ett genrep inför publik och kameror. Och då börjar den där känsla av att det är cool kaxighet som får dem att spela in första konserten, så småningom att övergå till en misstanke om att det kanske är hybris som fick dem att göra det.

Det skulle kunna ha blivit olidligt när de dessutom tvingas ta om "Did I Let You Know" en andra gång eftersom tv-teamet inte fick med första. Men de gör faktiskt underverk med den låten, som är en av den nya plattans starkaste. Kiedis slappnar av och börjar rocka runt på scenen, vilket inte är en minut för tidigt. Då känns det som att det lyfter. Och det finns några tillfällen till.

De gör också bra versioner av nya låtar som "Dance, Dance, Dance" (fett funkös) och "Meet Me at the Corner" (snygg 70-talspsykedelika). Men det är när Red Hot Chili Peppers spelar gamla örhängen som "Me & My Friends" och "Give It Away" som det exploderar på allvar.

Vad det säger om deras nya album? Att det är dåligt? Nej, snarare att materialet från det behöver varvas med klassikerna. När RHCP kör på arenorna runt om i Europa i höst är det nog inget att vara orolig över – då kanske publiken till och med får höra en "Under The Bridge" och en "Higher Ground". Det fick tyvärr inte vi.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA