x
The War On Drugs: Debaser, Malmö

The War On Drugs, Debaser, Malmö

The War On Drugs: Debaser, Malmö

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Bob Dylan, The Boss, Tom Petty, dofter av Sonic Youth, mycket går att höra i denna atmosfäriska, drömska americana, som för kvällen får ett blåsigt Malmö att bli lite lättare att handskas med.

Själva bandet liknar vid första anblick, på ett Debaser där mörker blandar sig med röda strålkastarljus, fyra stycken totalt olika individer. Robbie Benett (keyboard, akustisk gitarr) ser ut som Jim James på hälsokost, Steve Urgo (slagverk) Michael Ceras försummade tvillingbror och basens stadiga hand, Dave Hartley, en reserverad och precis IT-kille. Och så givetvis Granduciel, själva centrum både visuellt, och musikaliskt. För kvällen står han på ostadiga ben, en Neil Young hitstrålad ifrån "The Last Waltz".

Lika eller inte, tillsammans blir musiken dessa människor skapar mycket tillfredsställande.

Inledande "Best Night" ifrån senaste skivan, något som ett E street band på lugnande hade kunnat skapa, gör sig förträffligt live. Granduciels röst letar sig in i varenda hörselgång, ut i rymden, och sedan tillbaka. Efter denna lågmälda explosion följer en smärre avtändning, med en nedskruvad "I was there", lite för slö. Och det annars så skinande spåret "Brothers" ifrån "Slave Ambient", görs utan att riktigt övertyga mig.

Genomgående urvattnas de lugnare låtarna av att frontmannen röstmässigt förvränger dess egentliga melodi på ett Dylanskt vis, lägger sig lite över, lite under. Ett företag som, tyvärr, sällan lyckas.

"Glidande på en ändlös motorväg i solnedgången"-låtarna, de med driv, funkar klart bäst, under en konsert med höga toppar och acceptabla dalar. De, och Granduciels oerhört svängiga, brutalt intima gitarrspelande får ben och armar att ofrivilligt rycka, till en spottande, frustande, sång smittad av underbart mycket reverb.

När keyboarden glider in och tar stor plats i ljudbilden, och gitarren, denna ständiga gitarr, låter som något taget ur "2001- ett rymdäventyr" på anabola, då blir det till och med fruktat bra musik. I låtar som "Buenos Aires Beach", och "Arms like boulders" briljerar frontmannen med sitt oborstade hår, och sin söndriga skjorta.

Mot slutändan har dock slagverken svårt att, i fråga om intensitet, samåka med Granduciel och de andra. Vilket sorgligt nog sätter farthinder för dynamiken. Och när det Philadelphia-baserade bandet kommer in och lirar ett par extranummer, med avslutande "It´s your destiny", infinner sig känslan av att de bara vill av scenen och supa.

Men det går inte att förneka, detta band och dess musik hör hemma i betydligt större rum än Debasers. Om de inte når dit, är jag den första att bli förvånad.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA