x
Thrice: Major/Minor

Thrice
Major/Minor

Thrice: Major/Minor

GAFFA

Album / Vagrant Records
Utgivning D. 2011.09.20
Recenserad av
Özgür Kurtoğlu

Bakom Riddarholmskyrkan i Stockholm står fyra unga amerikanska män, klädda som affischpojkar för vilket kaliforniskt skateboard-företag som helst, skrattar och njuter av sensommarsolen. Det är augusti 2003, killarna har precis gjort en stökig och dammig spelning som gått helt i hardcorepunkens tecken i en gränd runt hörnet från kyrkan, och väntar nu glatt på att förebilderna i Rancid och Alkaline Trio ska runda av festligheterna framför ett par tusen festivalbesökare. Dessa upplevelser, eller åtminstone resan dit och därifrån, dokumenterades och kallades If We Could Only See Us Now, en typisk musikfilm där samma killar syns inuti en turnébuss med blickarna fästa över ett Stockholm i solnedgång, med händerna fulla av svenska mackor och chipspåsar som de hopplöst och med många skratt försöker läsa ingredienserna på.

Dessa fyra tillhörde på den tiden en musikscen som föddes på fel sida av Relationship of Command och The Shape of Punk to Come, en musikscen som föddes när både At The Drive-In och Refused hunnit implodera och lämnat två ouppnåeliga mästerverk efter sig. En överväldigande majoritet av banden som har inspirerats av dessa milstenar har varit, i brist på bättre beskrivning, anskrämliga. Musiken har muterats till en ful hybrid av hardcore och metal. Det är det som felaktigt kallas för post-hardcore idag, och perfektionistversionen av den musiken spelade dessa fyra killar i bandet Thrice redan 2001. Och de övergav den helt 2003.

Allt bandet gjort därefter kan enkelt klassas som karriärsjälvmord. Från den mörka, komplexa Vheissu och de fyra smått galna element-baserade ep:er som utgjorde The Alchemy Index, till något ovanligt avskalat och bluesigt på Beggars. Thrice är alltså med facit i hand en skivbolagsmardröm just för att bandet aldrig lämnar in något förutsägbart. Det finns aldrig någon enstaka ljudbild eller genreklassifiering, och Thrice har fullt medvetna om detta istället fokuserat på att aldrig rädas förändring eller okända farvatten; istället är Thrice ett band som gjort kvalité till sitt signum, till sitt tecken av igenkännlighet.

Major/Minor är skapad i en värld där medlemmarna i Thrice nyligen förlorat föräldrar och försökt välkomna nya barn till en plats där de själva tappat fotfästet. Materialet på albumet har självfallet påverkats av svårigheterna men bandets känsla för grandiosa budskap är alltjämt intakt. Bandets förmåga att gå från tydligt hardcore-stinna verk, med oregelbundet trummande och math rock-riff, till typiskt stora rocklåtar med ännu större refränger som är skapade efter samma experimentella mall som Thrice alltid använt. Major/Minor innehåller alla sorters låtar som Thrice tidigare skapat men i skrovligare, mer känsligt och i större format. Alla räder in i djupare vatten med mörkare tongångar, färder i luften med elektroniskt dopad instrumentation, steg ner på jorden med klassisk blues- och jazz-sättning har lett Thrice hit, till ett Major/Minor som sammanfattar en mer kreativ färd än någon på den där festivalen på Riddarholmen kunde tro att ett band därifrån skulle mäkta med.

Så vad finns det kvar att säga om ett band som dekonstruerat varenda främmande monument deras musik skapat på album efter album? Hur förklaras viljan att kväva de massiva ljudkulisser som huserat inuti nämnda monument, skapade för att stå stort och ståtligt och äkta i en musikvärld där trender istället för kreativa tvångstankar bestämmer riktning för banden? Thrice har tagit "fel" steg gång efter gång men därför aldrig behövt oroa sig om att gå i fel riktning. Bandet är än idag det bästa av sitt slag, och så länge viljan att omfamnas av förändring finns kvar kommer Thrice att stå kvar där på toppen av berget de byggt alldeles själva.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA