x
Death From Above 1979: Nalen, Stockholm

Death From Above 1979, Nalen, Stockholm

Death From Above 1979: Nalen, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Att lokaler som Berns och Nalen, båda i grund och botten skapade under det senare 1800-talet som nöjespalats, bevarats så väl och än idag visar upp en vackrare sida av ett ständigt expanderande och (tyvärr) moderniserat Stockholm är något som förmodligen tas för givet av många huvudstadsbor. Men det är alltid en speciell känsla att gå in i dessa gyllene salar, med sina massiva speglar och takkronor, för att göra något som i dessa rum känns så trivialt men ändå fruktansvärt coolt: att se en spelning. 

På Nalen, under dess romerska pelare och kupoler, sitter Sebastian Grainger vid sitt trumset. Med sitt ultrablonda hår liknar han Taylor Hawkins av alla människor när han påbörjar en 57 minuter lång punkig uppvisning av okonventionellt stilig trumkonst, och med Jesse F Keeler några meter ifrån honom låter de som ett par trimmade jetmotorer som svalt skräpmetall. När Death From Above 1979 släppte sitt hittills enda album och debut You're A Woman, I'm A Machine för sju år sedan var det slående hur mycket oväsen ett par syntar, en Rickenbacker-bas och ett trumset kunde skapa, och hur mycket punk blandningen faktiskt lät. Att de låter så mycket att hela baren längst bak i konsertlokalen skakar och takkronorna svajar är alltså rätt förväntat.

Death From Above 1979 live är egentligen precis lika bra som de borde vara, på alla sätt och vis. De kaotiska spelningarna på SXSW och Coachella ledde till kravaller i Austin och massköer i Indio långt innan bandet faktiskt gick på scen, och det är inte utan anledning. Trots att de bara släppt ett album och två ep:s hann duon nå en nästan kultliknande status på kort tid i mitten av 00-talet, de var även med i början av en trend som några år senare skulle explodera och dränka dansklubbar med electro. De har alltså varit väldigt saknade, detta lilla band från Toronto. 

Trots att denna kväll på vackra Nalen bitvis kollapsar på grund av vansinnigt uselt ljud märks det också att Keeler och Grainger, som hinner ta av sig sin tröja och likna Anthony Kiedis och även svepa sig själv i en sjal samt dra på sig ett par glasögon och likna Andy Warhol, saknat att spela tillsammans. Om de faktiskt är vänner igen går inte att se på den timme de spenderar på scen i Stockholm, men de verkar åtminstone ha kul med varandra. Och det räcker väldigt långt de stunder Sebastian Grainger spelar trummor häpnadsväckande snyggt och Jesse F Keeler snurrar omkring med sin Rickenbacker i högsta hugg.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA