x
Marissa Nadler: Henriksberg, Göteborg

Marissa Nadler, Henriksberg, Göteborg

Marissa Nadler: Henriksberg, Göteborg

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Hon har antagligen all anledning att vara bitter. Marissa Nadler var inte tillräckligt freaky för att bli en del av den omtalade freaky folk-rörelsen. Hon är inte heller den som har rättat in sig i ledet för att ge sympatisörer av folkmusikens rötter full tillfredställelse. Hennes skivor har i bästa fall hamnat på listor som behandlar underskattade släpp. Detta trots att Songs III: Bird on the Water från 2007, med god hjälp av Espers Greg Weeks, bör ses som ett av de bästa och mest hållbara neofolk-albumen på denna sida millenieskiftet. Eviga bolagstrul har numera fått henne att gå sin egen väg, spela in gammalt som nytt material och släppa det på nytt via sin hemsida.

De kan alla dra åt helvete, fuck'em. Hon återkommer till det gång på gång den här bistra oktoberkvällen. Och inte nog med det, scenskräcken håller henne fortfarande med ett hårt grepp. Hon bedövar den med ett gäng whiskyshottar. Kvällens två första spår är visserligen helt fantastiska (Diamond Heart och Dying Breed), men det är en till synes söndrig artist, som förlitar sig på att publiken ska ge sin fulla support.

Samtidigt är det fullt befriande med en artist som via musiken speglar dåtiden, men som person står stadigt förankrad i 2011. Marissa Nadler sjunger om att hon bara vill se sin kära igen, även om han återkommer i en "box of cedar". I mellansnacket riktar hon den här andra världskriget-minnande historia rakt mot nutidens tv-annonser för antidepressiva medel. Fråga mig inte hur, men just där i sammanhanget låter det logiskt. Den cyniska bitterheten, med en syrlig humoristisk underton, som hon återkommer till i mellansnacken är 1000 mil ifrån allt vad flower power innebär. Kvällens kala väggar och kalla ljus på Henriksberg är på Marissa Nadlers sida. Och publiken står häpna, som förstelnade. Allas rastlösa själar har tagit time out. Marissa Nadler svarar i sin tur med en sparsmakad scennärvaro. Ibland tar hon ett steg bakåt och niger fram nästa delaydömda ton. Ibland viftar hon stilla med vänster hand för att några sekunder senare följa upp med ett nytt ackord.

Senaste mötet med Marissa Nadler, på Pustervik i Göteborg, berättade hon om den ständiga fajten med ljudtekniker. Hon är en vän av ekoeffekter, gärna lite för mycket än för lite. Ikväll finns inga sådana duster. Vi dränks i reverb, i sångens varma eko och vi hör gamla spår från debutalbumet Ballads of Living and Dying skifta plats med Mr. John Lee Revisited. Leonard Cohens Famous Blue Raincoat hinns även den med.

Mot slutet ler Marissa Nadler. Bitterheten har fått en tacksam eftersmak. Hon börjar konserten med att meddela att det här är hennes sista turné, men med kvällens exemplariska publik och samklangen som förmedlas kan Sverige nog räkna med fler tillfällen av drömska folktoner av varmaste sort.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA