x
Lydia: Paint It Golden

Lydia
Paint It Golden

Lydia: Paint It Golden

GAFFA

Album /
Utgivning D. 2011.10.04
Recenserad av
Özgür Kurtoğlu

Att vara beroende eller besatt av något, vad det än må vara, är ett bitterljuvt helvete och en ofta obrytbar, förgiftande förbannelse. Det är en ständigt gnagande känsla som inte bor bara i hjärta och hjärna och själ, men en som verkar krypa omkring i venerna, under revbenen, inuti lungorna. När det objekt som beroendet är baserat på är en människa är det inte ovanligt att dagarna, nätterna känns ändlösa i personens närvaro. Allting är möjligt. Allting är perfekt. Allting är, i brist på bättre ord, som en enda lång och underbar dröm.

När den förtrollning som tidigare bundit två personer samman så intensivt då bryts faller allt mellan himmel och jord samman. På den plats där allt detta rasat samman har Leighton Antelman grundat, skapat, byggt och tagit sönder sitt band Lydia. Över tre album har bandet, som idag bara består av Antelman och trummisen Craig Taylor, berättat om en kärlekshistoria där frontmannens förälskelse i en Hailey stått som återkommande punkt. Där skulle det ta slut, men det påstådda sista kapitlet Assailants kändes både för lyssnare och återstående bandmedlemmar som ett alldeles för labilt farväl. Som uppföljare till fantastiskt vackra Illuminate var den dessutom malplacerad, en ny gren utan någon bärande kraft, helt enkelt som en lätt blåst menad att följa en vild storm.

Paint It Golden är annorlunda för att den är en byggd som de två första album födda ur Leighton Antelmans smärtsamma kärleksliv, men presenterad med en sorts lycklig resignation över händelseförloppet bakom historierna som berättas. Det är samma typ av distorsionsfrälst indierock som gjorde att bandet var värt att anmärka från första början, samma typ av bistra berättelser om en olyckligt kär man som tidigare aldrig hittat någon väg ut, som inte velat hitta ut. Men rakt igenom Paint It Golden finns en hoppfullhet som på pappret inte borde klä Lydia som band. Gitarrerna sjunger gladare, Leighton själv vandrar fram mer i dur än moll, och de resulterande sångerna har därför större refränger, större melodier. 

Men, där ett album som Illuminate kunde gå från galopperande trummor och isiga pianoslingor till pseudo-proggiga rocklåtar med flera olika musikkapitel presenterade över en enda låt, kan Paint It Golden inte erbjuda mycket annat än en samling stycken sammansatta på väldigt snarlika sätt. Kanske är det realisationen att Hailey, som gäckat sångaren igenom hela hans vuxna liv och musikkarriär, är ouppnåelig som färgat musiken till dess brist på variation. Eller så har Lydia bara haft oturen att skapa sitt allra bästa album och dränka den kollektiva kreativa reserven redan vid skiva nummer två.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA