x
Coldplay: Mylo Xyloto

Coldplay
Mylo Xyloto

Coldplay: Mylo Xyloto

GAFFA

Album / Parlophone
Utgivning D. 2011.10.24
Recenserad av
Josefin Bagge

Kanske är det just det oväntade som tar udden av det första intrycket. När väl dimman skingrats tar det inte lång tid innan Mylo Xyloto – trots det omfattande klivet vidare från Viva La Vida – visar potential att bli ny favorit i diskografin. Spåren av gamla Coldplay är diffusa, men egentligen kommer ingenting som en direkt chock. De har aldrig givit sken av att vara eller vilja något annat än det här. Få musiker skulle klara av en liknande utveckling, och det är väl just det som gör Coldplay så fantastiskt, outtröttligt aktuella.

Musiken har blivit en flerdimensionell upplevelse. Mer arenapop än såhär blir det inte, det är fascinerande att det ens fastnat på ett så pass kompakt format som en skiva. Och det är väl tack vare producenten Brian Eno, som enligt James Dean Bradley från Manic Streat Preachers "förstört Coldplay genom att försöka få dem att låta som Enya". Mylo Xyloto präglas av en energi och optimism som enklast kan beskrivas som en cynikers värsta mardröm. Stundtals låter det hela som på gränsen till ett sammanbrott.

Halvvägs igenom efter albumets största hit, Every Teardrop is a Waterfall, inleds en eskapad av överflöd och upprepningar. Och ja, Princess of China med gästspel av Rihanna är fruktansvärd. Varför man väljer att dumförklara sig själv genom att smutsa ner ett respektabelt arv med att skriva den här typen av musik är något jag aldrig lär förstå. Om den nya relationen till r'n'b är i positiv eller negativ bemärkelse är väl snarare en fråga om ideologi än smak. Personligen nöjer jag mig med den gamla katalogen. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA