x
Jens Lekman: Södra Teatern, Stockholm

Jens Lekman, Södra Teatern, Stockholm

Jens Lekman: Södra Teatern, Stockholm

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Jens Lekman föredrar att göra liveuppträdanden på flera olika sätt. Han har turnerat med ett helt kvinnligt band, men också gjort spelningar med körer och stråkkvartetter. Ibland står han ensam på scen med sin gitarr och en bandspelare, ibland kör han helt acapella.

Denna kväll väljer han bandspelaren och gitarren. Han använder bandspelaren för att spela upp förinspelat ljud som komplement till hans röst och den akustiska gitarren. Men han har också med sig en trummis på scen, vilket jag antar ger lite mer tryck i spelningen än om även trummorna hade varit förinspelade.

Jens Lekman är också en ovanlig artist då han pratar nästan lika mycket som han sjunger när han står på scen. Detta är såklart en grov överdrift från min sida, men i jämförelse med många artisters betydligt mer sparsmakade mellansnack känns det nästan så. Detta hade kunnat vara ett problem, men han kommer undan med det tack vare att han får såväl triviala berättelser som djupa filosofiska utläggningar att låta intressanta. Han berättar bland annat om hur han stalkat skådespelerskan Kirsten Dunst för att hon sagt att hon gillar hans musik (han kommer ihåg exakt datum och sida i Svenska Dagbladet) och resonerar om hur mycket lättare livet skulle vara om man såg sig själv ovanifrån och kunde styra det som ett tv-spel.

Även om bandspelaren av naturen gör att improvisationsutrymmet försvinner så förstår jag varför Jens Lekman vill ha med sig den. Bandspelaren fyller en tydlig funktion i att den skapar ett extra tempo i konserten. Det märks inte minst när den går igång för första gången i sista ordinarie numret The Opposite of Hallelujah, som blir en sprakande historia där Jens Lekman i brist på tillgång till en kanon kastar ut konfetti över publiken med sina bara händer.

Innan dess står bandspelaren oanvänd. Då är det bara Jens Lekman, gitarren och trummisen. Med andra ord kan man nästan säga att vi får två spelningar i en. Först en akustisk, sedan en mer fartfylld i extranumren. Just det akustiska och avskalade passar också Jens Lekman musik väl då det lyfter fram sången och melodierna, vilket märks tydligt redan från första låten Every Little Hair Knows Your Name.

Trots att det akustiska passar honom bättre gör Jens Lekman ändå rätt som tar med sig bandspelaren. I ärlighetens namn började spelningen nämligen kännas aningen enformig innan den plockades fram.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA