x
Rihanna: Globen, Stockholm

Rihanna, Globen, Stockholm

Rihanna: Globen, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Pop av det mer lättillgängliga slaget, sådan som säljs i miljonexemplar och som brukar kunna kallas för mainstream-musik, går ut på pompa och ståt, överdådiga anslag och svulstighet. Hela popgreppet handlar om att vara något mycket större än det vi vanliga dödliga får uppleva i vår trista och gråa vardag. Det är färgglatt och explosivt, mer en produktion än en konsert, mer upplevelse än underhållning. Om det är för att kompensera bristen på riktig talang hos artisten i fråga, eller sådan talang som faktiskt går att överföra till konsertmediet, är ett mysterium och en hemlighet som "big business" håller för sig själva medan de hungriga massorna häller pengar in i företagens redan överfulla fickor. Detta tillvägagångssätt har gått så långt att en risk för att de genuint duktiga artisterna bara blir en viljelös marionettdocka för utomstående att kontrollera.

Om Rihanna, alltså; det går att köpa att hon kör på tiotalet kostymbyten och därför behöver något att underhålla publiken med under de små konstpauserna. Det går att köpa att vissa av hennes låtar bara presenteras av dansare och snygga klipp där 22-åringens olika stilar genom karriären visas upp, även om det är ett billigt och tråkigt sätt att visa upp publikfavoriten och genombrottshiten "Pon De Replay". Och det går även att köpa att Rihanna, liksom de flesta av oss, vill vara rockstjärna. Det bristfälliga i den tanken är inte alls att den skulle ligga inom orimlighetens ramar, hon har definitivt tillräckligt med pondus, attityd och scenkontroll för att vara det, och en hel del talang till råga på allt. Men det är ju inte så att rockmusik måste tvingas in i ljudbilden för att hon faktiskt ska kunna kallas för det.

Om något är fel med popmusikens värld så är det inte att det ofta kan kännas plastigt, helt innehållslöst och platt, det är trots allt förväntat av en industri som lever på att musiken fungerar som snabbmat. Det som gör dagens popmusik outhärdlig är hur den presenteras live. När det hålls till det förvånansvärt uppiggande och helt elektroniska partyhumöret Calvin Harris satt ribban på, som i den bättre foran av hennes hits ("Disturbia", eller "S&M" när Rihanna gnider sig iklädd läderteddy mot en ung tjej ur publiken som fnittrar av förtjusning, eller inledande "Only Girl (In The World)"), är det en helt enastående och livlig show där Rihanna visar vilka höjder en riktigt bra röst kan föra en till. Det är popmusik i toppform som tvingar alla 13 000 i Globen att åtminstone röra sig till musiken i sina obekväma stolar eller bland trängseln nere på ståplats. 

Men att ha en trummis utrustad med tillräckligt mycket attiraljer för att imponera på vilket metalband som helst, och en erkänd metalgitarrist, gör att Rihanna faller i samma fälla i princip alla hennes "rivaler" också fallit i. Varenda gitarrsolo som spelas under kvällen låter hemskt. Och varje gång det vankas gitarronani följer trummisen med på en vansinnigt irriterande resa som påtvingas varenda gång Rihanna försvinner under scen på sin plattform för att byta om och påbörja nästa akt av showen. Inte en enda sekund där dessa två instrumentalister får ta över är minnesvärd, så pass att längtan efter att få se Rihanna glida omkring på rullband i snygga klänningar bara blir större. En illa vald taktik, om den verkligen finns just därför, men den som drabbas mest av det är i slutändan Rihanna. 

Så, ja; all pop av detta slag beter sig på detta sätt. Det är alltid "larger than life"-koncepten som vinner i slutändan. Det är alltid påkostade scenproduktioner med projektioner och storbildskärmar och kostymbyten och rekvisita, och det är alltid ett band som står och gastar bakom en allt som oftast rätt labil superstjärna. Men när någon med riktig talang, någon som sjunger alldeles själv utan ens en hint av playback i bakgrunden, någon som ser som gladast ut när hon dansar för att det känns så bra och inte för att tillfredsställa någon vriden sex säljer-kvot management vill att hon ska fylla, då behövs inte något av det andra. Rihanna klarar sig bra själv, och kommer säkerligen att utmärka sig ännu mer den dag hon inser att vissa popklyschor bara saktar ner henne. Att sitta fem meter upp i luften på en flygel är visserligen också en klyscha, men "Love The Way You Live" är ändå ett av kvällens bästa nummer. Att låta elektronisk musik lägga grunden till ens popmusik likaså, men det går inte att ignorera hur bra "We Found Love" var när den spelades. Av Calvin Harris nästan en timme innan Rihanna ens påbörjade sin konsert.

Rihanna beter sig som en rockstjärna, och det vore svårt att påstå att hon är något annat än allra minst en världsstjärna. Vill hon nå högre ska hon snegla åt det enda band som gör "Darling Nikki" av Prince rättvisa och tvinga sitt band att skapa lite substans bland all rockonani. I en värld styrd av svulstiga anslag har Rihanna sina allra bästa stunder när hon antingen kör för fullt med elektroniskt driven dansmusik dunkande bakom sig, eller när de fina balladerna får subtilt lyfta på egen kraft, och sina allra sämsta när det blir töntrock av popkaramellerna. Med tiden kanske Rihanna ser värdet av att att låta publiken avsluta varje konsert med att sjunga med i den alldeles strålande popjuvelen "Umbrella" a cappella istället för att köra över dem, och sig själv, med onödiga gitarrattacker precis när de tillsammans höjer rösten som allra mest.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA