x
Jonathan Johansson: Foajébaren, Göteborg

Jonathan Johansson, Foajébaren, Göteborg

Jonathan Johansson: Foajébaren, Göteborg

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Varje år är ett bra svenskt musikår. Det står hugget i sten. "Jaja", skrockar skeptikern, "letar man så finner man". Och givetvis har skeptikern helt rätt i den åsikten. Letar man så finner man. Man finner det särskilt och väldigt tydligt i Jonathan Johanssons senaste verk, Klagomuren. På En hand i himlens uppföljare hör man två motpoler i musikaliskt krig. I ena hörnet har vi vemodet, det som försätter allt i dunkel och ger oss den rena dystopin. Eller som Jonathan Johansson, i en intervju med GAFFA, själv säger: "världen brinner. Domedagsprofetiorna haglar. Hur man än lever, lever man som en parasit". I andra hörnet har vi melodierna. Ackordföljderna som även den omusikaliske kan vissla med i. Det blandas och det ges av dessa två källor och ut kommer bitterljuv musik. Jonathan Johansson vet vid det här laget hur det fungerar och har vridit allt till lite mörkare och lite svårare än sist. Och kritikerkåren sväljer allt med hull och hår, som sig bör. Konst med en djup självkritik som morot ska premieras, annars går den till slut under.

Och just självkritiken höll den här gången på att sätta stopp helt för Jonathan Johansson. För oss berättar han om en ständigt framskjuten skiva. Ett tag höll de helt på att ge upp, men somliga av oss på golvet stöttade, skickade mail och peppade. Han är evigt tacksam för det. Så tacksam att han är nästintill övertänd i inledande Stockholm. Mickstativet får smaka på frustration och släpper taget på alla hållande punkter. Jonathan Johansson går vidare, hetsar ut vassa ljud via sin gitarr och hans tre medmusiker bidrar till en ljudkuliss med tjocka syntar och hjärtpumpande trumslag. Det är på sina håll en ren fröjd att se och höra och det bränner till som mest under En hand i himlen och efterföljande Blommorna. I dessa lyckas Jonathan förmedla vidare alla tankar, allt mörker ur sina maniska ögon. Detta utan att några direkta utsvävningar behövs, mer än när all koncentration ges åt gitarrsticket i Blommorna. Jonathan Johansson släpper inte blicken mot horisonten, och vi har svårt att släppa blicken från honom.

Det är ett återkommande "hej" som möter oss den här kvällen. Efter varje låt är det som att Jonathan behöver söka upp vår kontakt på nytt. Något som spär på tanken att han gärna försvinner in i sig själv så fort en låt strömmar ut. Kontakten med sig själv är viktig för att samla alla krafter, för att orka ta in all skit och för att kunna hantera allt runt omkring. Då är det senare lättare att möta publiken med ett leende. Knäcka allvaret med ett skratt och berätta om när hans mor ringde honom med gråten i halsen, hon hade läst igenom hans texthäfte och helt sonika undrat hur han mådde. Men Jonathan Johansson väljer senare att tackla sin bekymrade mor med en rad från Horace Engdahls senaste verk:

 "Världens undergång skulle vara en fullt uthärdlig tanke om det bara vore möjligt att ta en cigarett efteråt."

Och citatet från Svenska Akademiens tidigare sekreterare står sig bra när man sammanfattar Jonathan Johansson på skiva, som på scen. Man kan ta upp allvaret, man kan känna frustration och vemod, men man kan också döva det med ett leende, ett axelryck och med ljuva melodier.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA