x
Bon Iver: Annexet, Stockholm

Bon Iver, Annexet, Stockholm

Bon Iver: Annexet, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

När han står nästan blickstilla med sin elgitarr balanserandes mellan sina händer där den hänger löst över hans kropp, och försöker berätta om tankarna som farit igenom hans huvud om hur ohållbart och omöjligt detta ständiga turnéliv oftast känns, bara då syns den där timida och ovårdade man som för några år sedan plötsligt släppte sitt av folklig melankoli befläckade debutalbum, som snabbt uppmärksammades som ett av 2007 års allra bästa. De cirka 90 minuter han inte spenderar i hopplösa och underhållande försök till att kommunicera med en publik rörd till tårar ägnas istället åt till att demonstrera hur långt Justin Vernon kommit från den där stugan i Wisconsin.

Detta band som Justin Vernon skapat utifrån idén om Bon Iver han lekte med på For Emma, Forever Ago har vuxit upp snabbt och blivit ett helt obegripligt vackert monster, som låter sin publik gå balansgång mellan allt som faller den in. Den skakande falsetten som får så många att med ens tjuta av förtjusning i "Flume", den djupa baryton som glider mjukt över de studsande pianoackorden i "Hinnom, TX", det på alla sätt Neil Young-lika rena rocknumret "Blood Bank", de nästan Sigur Rós-hyllande noisepartierna i "Creature Fear" eller kopiöst tunga "The Wolves (Act I and II); vad Bon Iver än ger sig på låter det enastående, det låter på riktigt, som någonting viktigt för alla som går på dessa spelningar att minnas flera år framöver.

Bon Iver, Bon Iver är inte bara ett av 2011 års bästa album, det är ett av de bättre som släppts på flera år alla kategorier inräknade. Det är ett album fyllt med låtar konstruerade på ett helt annat sätt än de tysta, ljuva visorna på For Emma, Forever Ago. Om debuten var ljudet som sjöd från ett brustet hjärta är Bon Iver, Bon Iver ett krigsrop, ett megafonförstärkt återuppvaknande av något som fått en andra chans att andas in morgonluften igen. Om Justin Vernon sjöng med nervositet förut, endast beväpnad med en akustisk gitarr som sköld, har han nu skaffat sig en armé som förstår honom som bara blodsbröder ska kunna. 

Att nio personer som så friskt byter instrument, inte bara med varandra men också för att framföra sina låtar med minutiös perfektion och med exakt rätt verktyg och hjälpmedel, är en upplevelse i sig. Inte en enda not faller bort, ingenting överdrivs på det tröttsamma sätt som alltid leder till ett plattfall någonstans i gränslandet mellan parodi och klyscha; varenda slag på klockspelen hör lika mycket till den ljudbild Bon Iver som grupp vill skapa som de vid första anblick främmande oljudsattackerna som ändå istället för att bli en audiell ansträngning lotsar fram sångerna till ett stillsamt slut utan undantag. Det är ett band som fungerar som en maskin med sådana finstämda nerver att de lyckas trycka ur sig låtarna med rå elegans, oavsett vilken vinkel de väljer att se de från.

Det är kanske den fullständigt kompromisslösa linje Bon Iver tagit med sig från sitt senaste album till konsertscener världen över som gör att denna spelning på ett helt överfullt Annexet känns som något overkligt, något omöjligt bra. Det kanske även är den tro Justin Vernon så uppenbart har för detta band, detta album, alla dessa låtar. Det kanske bara handlar om att Justin Vernon en gång var kär, i ett band eller en flicka eller ett helt annat liv, och att hans väg tillbaka är en som bara råkar innefatta vackra album som For Emma, Forever Ago och Bon Iver, Bon Iver som soundtrack på den resa han vill att hela världen följer med honom på.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA