x
Wolves In The Throne Room: Beta, Köpenhamn

Wolves In The Throne Room, Beta, Köpenhamn

Wolves In The Throne Room: Beta, Köpenhamn

Recenserad av Isac Nordgren | GAFFA

Under de senaste fem åren har Wolves In The Throne Room varit förgrundsgestalter för den våg av framförallt amerikanska band som har satt upp helt nya gränser för black metalmusiken. Eller snarare än att sätta upp regler så har banden avskaffat dem och öppnat upp genren för helt nya sätt att strukturera låtar, skriva texter och klä sig. Andra band som exempelvis Altar of Plagues, Withered och Deafheaven har följt i Wolves In The Throne Rooms fotspår. Tillsammans har de förändrat den tidigare så ortodoxa blackmetalvärlden för alltid.

Den pågående europaturnén är Wolves In The Throne Rooms sista av denna omfattning, troligen också det som sista som bröderna Weaver gör under bandnamnet. Bröderna kommer med säkerhet fortsätta att göra musik men då under helt andra former, kanske kommer de aldrig mer stå på en europeisk scen. Den nya skivan Celestial Lineage avslutar en trilogi av album men avslutar samtidigt också den era som Wolves In The Throne Room (WITTR) har utgjort.

Konserten i Köpenhamn är som de tidigare spelningar jag sett med bandet in i minsta detalj utförd med exakt precision och total utlevelse. I ljuset av endast ett par lyktor framträder bröderna, tillsammans med livemusikern Kody Keyworth, som tre skogsmän som utför en mässa i skuggorna. Det är inte förrän jag trycker mig ända fram till scenkanten som jag överhuvudtaget kan se Nathan Weaver i det blåa ljuset som strömmar från hans gitarr. Keyworth har fått en likadan liten lampa fäst vid sitt stall och de bådas instrument sänder ut dunkla ljusstrålar som rör sig i takt med musiken. Mellan de båda sitter den övermänsklige brodern Aaaron bakom sitt trumset. I lyktskenet rör sig hans händer så snabb att de tycks upplösas, som fotografier tagna med för lång exponeringstid. Jag är lite överraskad över att sångerskan Jessika Kenney, som har en så framträdande roll på Celestial Lineage, inte är med på turnén men personligen ser jag det bara som någonting positivt. Utan henne blir dynamiken de tre musikerna mellan än mer intensiv, som en varelse med sex armar.

Jag hade förväntat mig att se WITTR i samma minimala och slitna lokal som jag såg Tombs i för ett par år sedan men Beta har byggt om. Baren och entrérummet är riktigt fina men konsertlokalen, som borde vara verksamhetens hjärta, är en besvikelse. Det är trångt och svettigt, svårt att se och ljudet är inte heller av högsta klass. Konserten blir därför inte lika magisk som de tidigare jag sett med WITTR men när jag sluter mina ögon så glömmer jag mig. Deras musik har en förmåga att föra mig bort, som i en dröm. Sista spåret på Celestial Lineage heter Prayer of Transformation, och över hela konserten vilar en känsla av förändring, både för bandet och för deras publik.

 

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA