x
Kvelertak: Brew House, Göteborg

Kvelertak, Brew House, Göteborg

Kvelertak: Brew House, Göteborg

Recenserad av David Winsnes | GAFFA

Varför Erlend Hjelvik överhuvudtaget sätter på sig kläder på överkroppen innan han går på scen är smått oförståeligt. Kanske är det ett hulkenkomplex som han får utlopp för ett par minuter in i varje konsert han bestiger, men problemet med den tesen är att den är osannolik; Hjelvik hade dräpt seriefiguren med ett enda lufttrumslag (något sångaren är doktorand i). Det hade nästan räckt så, men Kvelertak är så mycket mer än en av världens mest expressiva frontmän. 

När jag såg bandet på Peace & Love hade jag knappt lyssnat på helvetetshoppkoket tidigare. Mest fascinerades jag förmodligen över vilken suverän helhet de sex männen bildar. De attackerar tillsammans, de drar sig tillbaka tillsammans, de öppnar upp rum och släpper in luft som en enhet, de stänger gemensamt dörren och blåser ut alla andningsmöjligheter genom de högsta topparna. De låter som en maskin som utan att vara komplicerad saknar motstycke. Utan närmare jämförelser i övrigt är de dynamiska på ett sätt som sträcker sig utanför hardcoreramarna, mot metalsuveräner som Liturgy och Krallice. Som om de känner varandra utan och innan, som om de spelat tillsammans hela livet, vevar de ned låt för låt och får i princip varje musikstycke att låta som den stora låtenBlodtørst är kanske det allra största exemplet.

Synd då att de spelar på Brew House, denna konsertdödare till lokal. När många väljer att stå i baren blir det ganska glest på det gymnastiksalsliknande golvet och någon vi(l)dare stämning uppstår aldrig. När Kvelertak spelar tjocknar massan i varje fall, men under förbanden - framförallt under finfina The Secret - är det mest smärtsamt att se allt tomrum. Det går fortfarande inte att höra ett ord av vad Hjelvik säger i mellansnacket - med undantag av när han tar till engelskan för att tacka Doomriders - och han kämpar i vanlig ordning för att bli ett med publiken (även om utflykterna faktiskt denna gång kan räknas på ena handens fingrar) men det lyfter aldrig bortom musiken.

Jag har svårt att se att Kvelertak ens kan göra en dålig spelning självmant, men spelställets förutsättningar drar ned torsdagens uppvisning. De tenderar att spela lite väl länge sett till sitt material, som påpekats i GAFFAs båda tidigare konsertrecensioner, men att norrmännen gång på gång kan prestera en så pass energifylld uppvisning är ingenting annat än fantastiskt.

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA