x
In Flames: Hovet, Stockholm

In Flames, Hovet, Stockholm

In Flames: Hovet, Stockholm

Recenserad av Tomasz Swiesciak | GAFFA

In Flames är en institution inom den svenska hårdrocken och är bandet med den löjligt höga lägstanivån. Med andra ord är även en rutinspelning ofta en unik företeelse och till och med på den sämsta av dagar, brädar gänget konkurrenterna. Att göteborgarna gjorde ett mediokert framträdande på Sonisphere i somras var förvånande men visade även på mänsklighet. Premiärnerver som spökade och dåligt ljud lämnade en hel del att önska. Att bandet var snåla med material från den senaste fullängdaren Sounds of a Playground Fading bidrog även till detta faktum. Ur ett journalistiskt perspektiv var det, paradoxallt nog, omväxlande att skriva annat än superlativ.

Inledande trojkan Sounds of a Playground Fading, Deliver Us och All for Me blåser direkt bort alla tvivel som någon som bevittnade festivalframförandet hade och ger bandet upprättelse från början. Från första ton är In Flames taggade och visar på en outtröttlig energi som sällan visar sig sjunka. En starkare inledning får man leta efter och hela sju låtar från senaste plattan visar hur mästerliga bandet är på att skriva låtar anpassade till livesammanhang. Just i sistnämnda låt vänder sångaren Anders Fridén ut och in på sig själv och förmedlar samma känsloregister som på skiva. Redan i Trigger kokar Hovet över och refrängen lyfter taket värre än AIKs hejarklack.

Det är inte så mycket musiken som det är In Flames effekt på en nästintill utsåld arena som är det intressanta. Publiken förenas i ett unisont jubel i var och varannan hit som levereras och skapar ett broderligt band mellan fansen. Aldrig har människor varit lika enade. Aldrig har så många människor studsat upp och ner tillsammans.

Detta är musik som skulle kunna skapa världsfred.

Med en snart 20-årig karriär i ryggen finns det gott om låtmaterial och även om det bjuds på äldre örhängen, brukar In Flames vara sparsamma med överraskningar. Colony och The Hive är pärlor som alltid återvänder i setlistan förr eller senare. Kvällens stora överraskning fick istället bli underskattade Swim från Clayman.

Likt frontmannens egna intryck från scenen ikväll håller jag med om att responsen i äldre material aldrig får samma genomslagskraft som materialet post-Reroute to Remain. In Flames fans är unga och då bandets nya musikaliska inriktning tidigt in på 2000-talet gav upphov till splittrade åsikter, verkar den äldre publiken få stå tillbaka. Det är inte minst tydligt under The Quiet Place och Cloud Connected. Låtar som för många som hängt med sedan starten är en axelryckning, men som alltid gör människor som mest taggade live.

Semi-balladen Come Clarity och Liberation är de spår som ger många i publiken andrum och det är endast här som tempot sänks till en rimlig nivå. Sistnämnda låt skäms inte för sig. Med sin poppiga refräng och allsångskänsla skulle det inte förvåna mig om Lasse Berghagen gjorde en cover på den. Däremot är just valet av denna låt det lilla minuset i ett annat nästan felfritt framförande. Den är alltför generisk för ett metalband och känns malplacerad i setlistan. Personligen hade jag velat se stycket på en obskyr och limiterad extrautgåva som förpassats till världens mörkaste hörn. Låten har inget att göra på senaste studiogiven, än mindre live.

Kvällens bästa framförande står Fear Is the Weakness och Ropes för och cementerar ryktet om In Flames som Sveriges största metalexport genom tiderna.

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA