x
Justin Townes Earle: Kulturbolaget, Malmö

Justin Townes Earle, Kulturbolaget, Malmö

Justin Townes Earle: Kulturbolaget, Malmö

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

Den överhängande känslan som kvarstår efter att, på ett välfyllt och surrande KB, ha bevittnat Justin Townes Earle, med endast sin röst och vackert snidade gitarr till hands, är att det är synd. Det är synd att denne Nashville-son, med en gränslös talang vad gäller både det intrikata, folk och blues-inspirerade gitarrplockandet, och sin ömsom raspiga, ömsom sköra röst, en mängd fantastiska låtar, och en lika originell som klassisk blick på den 50-talsdoftande americanan gör såhär. 

Istället för att ta fasta på det hämningslösa driv många av hans spår präglas av på skiva, sänker Earle intensiteten i princip varenda låt. Detta grepp, i kombination med att mannen bär hela spelningen helt ensam på sina dekadenta axlar, gynnar inte någon part.

Redan i början, vid Mamas Eyes, Earles hyllning till modern, och finger åt fadern, börjar jag ana oråd. Denna låt saktas ner till förbannelse, varenda stavelse dras ut lika elastiskt som ett jävligt kvalitativt gummiband. Det fungerar inte. Jag förstår vad denna hyllade, gängliga man eftersträvar. Men den innerlighet en del musiker skapar genom att varva ner, skala av, och lägga vikt vid varje ord, den når inte dessa lokaler. 

Earle lyckas istället med konststycket att göra precis varenda låt något ointressantare här, på den spartanska scenen, klädd som en undernärd Emil i Lönneberga från södern. Jag sneglar drömskt och avundsjukt på den aspackade man som står bakom mig, dansar patetiskt, och överröstar allt och alla, bara för att han måste ha det betydligt roligare än jag själv.

Ett fåtal spår lyckas ändå nå fram och beröra. Working for the MTA, om introverta, luttrade arbetare i ett ruffigt New York där Earles sydstatsaccent i kombination med det genomgående precisa gitarrspelandet kommer till sin fulla rätt. Och den trevliga Wanderin, som han dedikerar till både Keraouc, Woody Guthrie, och alla de rastlösa själar som aldrig stannade upp. 

Men allt som oftast hämmas han av att vara ensam, potentialen som helt klart existerar i sin fulla kraft, når inte alls ut i detta formatet. 

Denna spelningen hade behövt en Earle på uppåttjack och alkohol, istället för det flaskvatten han bälgar i sig. Jag efterfrågar även mer spår ifrån de två senaste skivorna, en mängd personer till på scenen, och en stor kanna självinsikt åt musikern själv. Han borde, med det artilleri han har, kunna förvandla Kulturbolaget till en euforisk mässa i söderns djup med Harlem River Blues (som givetvis saktas ner), få våra tårkanaler att brisera med spår som Midnight at the MoviesTurn Out My Lights (två mästerverk han inte ens spelar, trots att de passar formatet perfekt). Men när jag sakta strövar Malmös gator hem rullar bara tanken:

Det är synd, så jävla synd.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA