x
The Sisters of Mercy: Münchenbryggeriet, Stockholm

The Sisters of Mercy, Münchenbryggeriet, Stockholm

The Sisters of Mercy: Münchenbryggeriet, Stockholm

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

Det har länge varit en balansgång att gå och se Sisters. De har varit lata med att ändra låtlistan, spelat oinspirerat men framförallt haft alltför lågt och dåligt ljud. Senaste gången bandet var i Stockholm var det riktigt tråkigt och jag skrev då i min recension att det var sista gången jag skulle gå och se dem.

Men har man sett ett band så många gånger är det svårt att sluta, och tur var väl det. Ljudet är högre och gitarrerna vassa och framträdande, Andrew sjunger väl inte precis bättre men man hör honom och det är en stor skillnad. Vi bjuds på en riktigt stark öppning med Crash and Burn, Ribbons och First and Last and Always. Sen faller de kort in i gamla banor och kör den alltför uttjatade Train/Detonation Boulevard, två låtar som det är dags att pensionera. Men ljuset är snyggt och röken tung och ogenomträngande, precis som det ska vara. De kommer snabbt tillbaka med Alice och en ruskigt bra Marian och förra Stockholmsspelningen är som bortblåst. Men höjdpunkten är när de plockar fram On the Wire med Leonard Cohen-covern Teachers insprängd i mitten, tempot dras ner, den massiva ljudbilden luckras upp och låten kliver verkligen fram. De plockar även fram When You Don't See Me som jag inte har sett dem framföra på väldigt länge, och det finns väl en orsak till att de inte spelat den. Låten funkar väl sädär men den är ju inte speciellt bra till att börja med, men det är riktigt kul att de testar den, och det märks att bandet tycker det är roligt. Däremot var det längesen nu som de spelade en ny låt, den senaste är Arms som debuterade 2009, det är dags nu.

Som extranummer kör det en otroligt bra Rain From Heaven från Sisterhood-skivan och det är förvånande att de låtarna funkar så otroligt bra med en så gitarrdominerad sättning som Sisters har haft länge nu. Även More funkar riktigt bra i den nya tunga versionen fastän den kanske inte borde det på pappret. Sen att de slänger in den gamla 60-tals dängan Pipeline är väl bara ytterligare ett tecken på att Andrew Eldritch gör precis vad han vill och aldrig riktigt brytt sig om vad någon tycker eller tänker om det. Om nån nu bara kunde lura in honom i en studio. Eller vill vi verkligen det?


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA