x
Richard Buckner: Debaser Slussen, Stockholm

Richard Buckner, Debaser Slussen, Stockholm

Richard Buckner: Debaser Slussen, Stockholm

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Richard Buckners entré upp på scenen är snabb, bestämd och inget som helst försök i att få kontakt med publiken existerar. Uttrycket i det ansikte som lyses upp av de röda lamporna har en passiv aggressivitet som inte bjuder in till någon kontakt, och visar inte heller någon glädje över att han har några åskådare. Richard har som alltid beskrivts som lågmäld, inåtvänd och butter, vilket verkligen lyser igenom.

Dock händer något annat när musiken tar fart och Buckner vänder oss alla upp och ner. Det finns nu kärlek i de kreativa ögonen och han river sig igenom den suddiga dimma som tycks omfamna honom. Ett litet genant leende sprider sig över hans ansikte och "thank you for being here" nästan viskas in i mikrofonen. Leendet är nu spårlöst försvunnet lika snabbt som solen en kall vinternatt.

Det finns något ärligt och spännande i den röst, som många gånger tycks likna Tom Waits, som Richard besitter och som river i varenda hjärta.

Our Blood är enkelt och inbjudande. Albumet är dock otursföljt ända ut i fingerspetsarna. Sex år har förflutit sedan 2006's Meadow nådde lyssnaren och sedan dess har hårddiskar kraschat, en laptop blivit stulen och i hela virrvarret av ekonomiska kriser och förlorade slingor blev Richard Buckner inblandad i en mordutredning, vilket uppenbarligen tog en tid att reda ut.

Låten Ariel Ramirez som var tänkt att förgylla en reklam för Volkswagen och skräckfilmen The Strangers, samt ett samarbete med Sonic Youth försvann, vilket resulterade i att Richard fick spela in stora delar av albumet på egen hand. Blev detta ett problem? Aldrig. Buckner triumferar och skapar ett album som är underskattat och undangömt. Men det lyser live.

Konserten förlyter i ett ryckande men ändock sammanhängande mönster av vågrörelser. Samarbetet mellan förbandet Sacred Hearts och Richard Buckner ger bilden av en marscherande och förenad trupp, som plockar sönder dig bit för bit. Bryter ner dig. Känslan i låtarna får dig att känna förvirring och frustration men oförmögen att kapitulera, vilket de poetiska orden avsiktligen beskriver.

Lika snabbt tar truppen tag i ditt nackskinn och drar upp dig och ditt blödande hjärta på stadiga fötter igen. Om och om igen blandar han mörker och ljus, hårda trummor och mjuka fingerplockande melodier. Mitt i allt detta blir han monoton och en alltför tydlig folksångare då Sacred Hearts delar ut mer rockiga influenser än Buckners spännande, lågmälda röst gör.  Han försvinner in i sin omringade dimma och plötsligt marscherar inte truppen i en samlad klunga. Men precis som förr, då tempot blir långsammare och de kliver tillbaka i vågrörelserna faller allt återigen på plats.

Då konserten lider mot sitt slut och Sacred Hearts-medlemmarna lämnar scenen, står en svettig Richard Buckner kvar och orsakar tårar i många av åskådarnas ögon. Återigen sprider sig ett generat och blygt leende över ansiktet på Richard då han tyst och i sakta mak tackar alla för att de kom ikväll. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA