x
Jennie Abrahamson: Konsert och kongress, Linköping

Jennie Abrahamson, Konsert och kongress, Linköping

Jennie Abrahamson: Konsert och kongress, Linköping

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Bara några sekunder in på kvällens konsert framstår Jennie Abrahamson som en Lykke Li för en lite mindre hipp, medelålders publik. Hon svänger lite lätt på kroppen när hon framför sin nästan-coola pop, men rytmerna är inte riktigt lika dramatiska, rösten inte riktigt lika karaktäristisk och svärtan inte riktigt lika tydlig. Men svartklädd är hon, ända in på hatten, och när hon inleder med Wolf Hour – som är en av hennes bästa låtar – tänker jag att det kan bli en ganska trevlig timme eller två. Det verkar som att det lilla bandet på scen (Jennie på keyboard, en trummis och en kille som alternerar mellan bas och gitarr) vill koppla grepp om publiken på en gång, då de väljer att bränna av Hard to Come By redan som andralåt – därmed är har de avverkat två av de hittigaste låtarna från hennes katalog på en gång. Det finns dock ett par problem. För det första lyfter ingen av låtarna riktigt, når aldrig klimax. För det andra finns det inte mycket publik att koppla grepp om. Artistens PR-team och arrangörernas marknadsföringsavdelning har uppenbarligen struntat i den här konserten. Det är pinsamt glest framför scen.

Abrahamson är en del av den snälla och duktiga svenska popen, vars fanbärare Salem Al Fakir hon har flera saker gemensamt med; hon producerar en hel del själv, hon behärskar många instrument och tycks vara allmänt driven. Framförallt är hon alltid ofarlig. Miljön i lokalen symboliserar hennes musik bra: det är välstädat överallt, det lyser små mysiga värmeljus på barborden och belysningen är lätt dämpad och mycket smakfull. Det är väldigt trevligt och artigt alltsammans. Hon är alltså en sådan artist vi lätt irriterar oss på? Mjo, men på skiva finns ett stråk av melankoli som räddar en hel del av sångerna. Det är detta jag hoppas ska skina igenom under kvällens konsert.

Men tyvärr. Ju längre konserten håller på, desto tydligare framgår det att det lilla antalet musiker på scen innebär en begränsning. På Abrahamsons album finns en hel del intressanta detaljer, men dessa är svåra för den knappa besättningen att förmedla. Etnoinslagen är bortblåsta och ingen kör finns där för att ge låtarna extra energi. ("Jag saknar gospelkören", erkänner Abrahamson inför framförandet av Give It Up.) Det här gör att musiken ofrånkomligen blir ganska tråkig efter ett tag. Inte många av hennes låtar är så självlysande att de fungerar även utanför studioalbumens välproducerade ram.

En räddning hade kunnat vara att skapa en intim känsla, men en sådan varm och distanslös stämning uppstår aldrig. Det känns snarare lite obekvämt och genant vid ett par tillfällen, som inför extranumren: Bandet hinner knappt gå av scen innan de skyndar upp igen, som om de var rädda för att den lilla publiken inte skulle orka fortsätta klappa om de inte rappade på. Det hade visserligen varit en befogad rädsla, men det känns ändå märkligt och ger intryck av dåligt självförtroende. Ett annat exempel är när Abrahamson försöker få publiken att sjunga en enkel "oooh-oh"-refräng genom en av låtarna – ett försök som får minst sagt tafatta resultat.

Det är ingen jättedålig konsert. Det finns till och med små ljuspunkter: en fin slinga här, ett ärligt uttryck i rösten där, och någonstans bidrar en maraca med lite extra substans. Men den dominerande känslan är likgiltighet. Det finns liksom inget att ta med sig härifrån. Novemberkvällen känns lika mörk på vägen hem från konserten som den gjorde på vägen hit. "Why did I leave home?" undrar Abrahamson på låten med samma namn. Det är en ironisk fråga, förklarar hon. En bit in på kvällens konsert lockas jag att ställa mig själv samma fråga. Utan ironi.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA