x
Timbuktu: Flygeln, Norrköping

Timbuktu, Flygeln, Norrköping

Timbuktu: Flygeln, Norrköping

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Timbuktu är, förstås, den i särklass minsta personen på scen. Men knappt hinner vår folkkäre samtidsrappare visa sig för publiken innan det blir uppenbart, det som bland annat Prince bevisat om och om igen: när det gäller utstrålning och karisma spelar sådana rent fysiska omständigheter föga roll. Hans aura gör honom större än han egentligen är, och hans ungdomliga energi får honom att framstå som yngre än de 37 år han fyller i januari.

Skåningen inleder lugnt och försiktigt med den Jan Johanssonska balladen "Dansa", men han framför den med närvaro och intensitet. Man kan inte låta bli att vässa öronen, man hör att han vill att vi ska lyssna på vad han har att säga. Via den relativt avskalade "Allsång på gränsen" exploderar så konserten och Timbuktus vapendragare, gruppen Damn!, blommar ut i all sin välspelade och smittande funkighet. Det är ett fantastiskt band och de tycks verkligen gilla att uppträda med Timbuktu, och vice versa, då stämningen mellan alla på scen är riktigt uppsluppen. Både atmosfären och musikaliteten avslöjar att detta knappast är första gången gruppen uppträder ihop, och allra bäst låter spåren från nya skivan Sagolandet. "Det löser sig" och "Alla vill till himmelen men ingen vill dö" i all ära, men dessa har vi hört förut. Kanske har Timbuktu och Damn! också tröttnat lite på att spela dem.

Damn! tar till smarta knep för att vi hela tiden ska hålla intresset uppe. Kända hiphopgrooves dyker upp här och där, framförallt under extranumren där blåssektionen spelar en uppspeedad version av det fantastiska beatet från OutKasts "SpottieOttieDopaliscious", och keayboardisterna bjuder oss på De La Souls glädjebeat från "Me, Myself and I". Vid ett tillfälle - mitt i en låt - stannar hela gruppen upp i en synkroniserad frysbild, och när publikens jubel nått tillräckliga höjder fortsätter de sedan där de slutade. Publikfriande? Jojomen. Underhållande? Absolut.

Bara någon enstaka gång flimrar namnet "Hoffmaestro" förbi min inre syn. Det är när gruppens runtstudsande på scen till hetsiga balkanrytmer balanserar på gränsen till det alltför flåshurtiga som jag känner ett viss obehag. En annan sak: kanske hade konsertens dynamik förbättrats om man haft en lite lugnare period någon gång under andra halvan, i syfte att göra publiken extra taggad för en andra rond av intensivt sväng. Nu är bara inledningen lite mer stillsam, annars är det plattan i mattan hela tiden. Och möjligen kan Timbuktus predikande av kärlek och tolerans stundtals kännas lite väl … tja, predikande. Men på det stora hela? Underhållning och glädje, rätt igenom.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA