x
Serenades : Nefertiti, Göteborg

Serenades , Nefertiti, Göteborg

Serenades : Nefertiti, Göteborg

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

Göteborg en torsdagkväll i december. Snöblandat regn, kuling, kallt och jävligt. Men i den lilla källarlåda i tegel kallad Nefertiti har en sommarromans uppstått.

Det är precis på kvadratmetern att tiomannabandet får plats på scenen. I täten står årets låtskrivarduo och ännu okrönta kungar av svensk kvalitetspop, Olenius och Krunegård. Krunegård och Olenius. Anspråkslöst och med en densitet som får antalet inblandade musiker verka tredubblat inleds konserten med Walking Home. Effekten är till en början densamma som skulle man försöka klämma in en orkester i en taxi. Det är volumniöst, men lite trångt, och plötsligt står vi alla tätt inpå varandra på ett sätt som ju kan kännas lite obekvämt inledningsvis.

Men det är lätt att göra en missbedömning när det kommer till Serenades och deras scener. Senast GAFFA stod öga mot öga med dem var på en festivalscen tidig eftermiddag vilket kändes som en malplacering vad gäller både tid och plats, och likaledes tycks en lokal som Nefertiti alldeles, alldeles för liten för den här typen av musik. Men Serenades anpassar sig inte åt petitesser som kontext, och per automatik får låtarna en helt ny atmosfär här som på många vis överträffar studioversionen. Birds är så gigantisk att man får rysningar och ståpäls, Weapons har en kraftfullhet passande arenor och You Make It Easy On Me för sommarvärmen in i vinterkylan. Det finns liksom ingen logik i hur enormt det låter i det lilla rödvinsdoftande rummet. 

Det är nog många som önskar att de var Olenius mikrofon, så ömsint och hjärtligt som han kramar om den. Han till och med dricker ur vattenflaskan som om det vore ett instrument. Duon är onekligen två av de mest passionerade musiker jag sett dela en scen, och perfekta kompletteringar till varandra. Men Serenades största skicklighet ligger inte i scennärvaro, utan i de klassiskt klockrena låttexterna om kärlek 101. Retrofierat på sina ställen, med influenser som spänner över de senaste femtio åren bakåt, och vackra Earthquake blir en historia om distad romantik när de snuddar vid en kusin till shoegaze.

Det enda som håller den sista sjätte stjärnan borta från upplevelsen är att den blev så kortvarig. En trekvart efter Walking Home avslutas spelningen med All the Words, och det är dags att bege sig ut i kylan igen. Lite snopet, dock förståeligt med tanke på den än så länge lilla repertoaren. Ändå blir man lite besviken. Vi hade ju så trevligt. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA