x
Parker Lewis: Debaser, Malmö

Parker Lewis, Debaser, Malmö

Parker Lewis: Debaser, Malmö

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

Tidigare, när Parker Lewis låtar har ekat i min spartanska lägenhet, har begreppet nostalgi alltid varit den rådande känslan i mellangärdet. Albumet  "Pengar och leenden", detta halvfärska, vänsterblickande alster, har med spår som  "Tillbaka" och "Över Kilsbergen" slagit an den vemodiga, småstadsklingande strängen inuti mig, 

Innan konserten på Debaser var det främst denna känsla, nostalgin, som regerade. Den ibland sköra, alltid allvarsamma musiken, där rena stränginstrument och ett blygt, ömsom kraftfullt piano ackompanjerar en klagande, darrande, ljus stämma, visar sig dock besitta en mängd andra kvaliteter. 

Det som främst slår mig ikväll, bakom den gitarrbaserade, motown- och soulinspirerade fonden, bakom de lättillgängliga, enkla slingor, melodierna som rycker dig ömt men bestämt i kavajen, är energin. Den omisskännliga dynamik som letar sig fram under de hårdare spåren, när sångaren Emil Johansson i sin svartvita skjorta, får fläka ut hela sitt röstregister, och ger den salongsberusade publiken en seriös anledning till att stelt eller vackert röra lemmarna till musiken. 

Parker Lewis känns professionella, varenda komponent bidrar med färgstarka figurer i hela den musikaliska tavlan. Det är enkelt, anspråkslöst, med Johanssons vita Telecaster, som river och sliter i den annars mjuka ljudbilden. Och ett genomgående driv som visar sitt medryckande, dansanta ansikte under låtar som "Dream Baby", den befriande "Dom säger jajaja", och inledande, fantastiska "De hundratusens tåg". Ett spår som genomgår en musikalisk metamorfos, växer ifrån blyg till brutal. Med den amerikanska western, drivet från ett diligenståg, och en klagande trumpet i ständig, intensifierade bakgrund. 

Musiken som letar sig in i varje hörn på Debaser är oavbrutet trevlig, energisk och ibland bekväm. Och invändningarna mot denna konsert skulle väl kunna ligga i just det. Att kontrasterna, de ögonblick då du rycker till av förvåning och undrar vad fan som hände, de där avvikande spåren som klistrar fast ögonbrynen alldeles för långt upp på din panna, inte precis infinner sig.

Den mörklagda scenen, där stroboskop skiftar från dunkelt rött till bländande vitt, där trumpeten och de körande kvinnorna samsas, visar utan tvekan upp en och en halv timmes oantastlig underhållning för den ölvingliga publiken. Konserten kulminerar i den uppskruvade, intensiva "ingen så blå", ett pistolskott rakt i den borgerliga regeringens likgiltiga ansikte. 

Ironiskt nog är "Över Kilsbergens horisont", bandets kanske bästa spår, fredagkvällens antklimax. Johanssons röst förmår inte att nå fram, stämningen uteblir. 

Men jag tar alltjämt med mig ett Parker Lewis hem som är olikt det jag tidigare kände, som både imponerar, letar sig in och berör. Det är enkelt, och allt annat vore egentligen överflödigt. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA