x
Mastodon: Annexet, Stockholm

Mastodon, Annexet, Stockholm

Mastodon: Annexet, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Att det talades lyriskt om att Mastodon, det galna hopkoket bestående av fyra lika galna män från Atlanta, redan på sina första album var minst lika nervkittlande som "The Big 4" var i sina glansdagar kändes ofta som en orättvis tyngd och titel att lägga på ett såpass ungt band. För insatta, speciellt inom den lokala metalscenen, var det förvisso ingen överraskning att fyra av områdets absolut bästa musiker fann varandra i det virrvarr av konceptuella resor Mastodons musik går ut på. Men att släppa ett så tungt debutalbum som Remission har ju sina fördelar, och Mastodon har aldrig visat att de har några som helst problem med att axla manteln metalns största villigt lämnat över för herrarna Dailor, Hinds, Kelliher och Sanders att bära.

Faktum är att Mastodon sedan debutsläppet Lifesblood har varit ett av världens högst ansedda metalband, och kan idag skryta med att ha hunnit släppa fyra moderna metalklassiker mellan 2002 och 2009. Bandet turnerade med Slipknot och Slayer redan för sju år sedan och har, ironiskt nog, genom att blicka bakåt skapat hårdrock och metal som inte förstår vad gränser innebär. Mastodon skapar, spelar metal för framtiden. Mastodon spelade under sommaren 2011 på Orange Stage på Roskildefestivalen, och klarade den överväldigande uppgiften med bravur och framför storpublik. På Sonisphere i Stockholm bara några veckor därefter underskattas bandet något enormt, och puttas till en tid mitt på dagen och till festivalens mindre scen.

Under 2011 kom det femte albumet från Mastodon, denna gång döpt till The Hunter, ett första riktigt försök till att skapa något som är helt bortkopplat från speciella teman och en genomgående berättelse, och första gången metalbandet fått höra att musiken innehåller för mycket, låter för mycket pop. Om det var en enkel deklaration av oro från fans och kritiker eller om bandet faktiskt valt att mjuka upp lederna och lossa på metalgenrens tyngd en aning verkade bandet inte bry sig om överdrivet mycket av intervjuer och pressmaterial att döma. 

Trots allt, hur Mastodon låter live beskrivs fortfarande enklast med alla de där tröttkörda klyschorna om ångvältar, skenande godståg och kaosartade händelser involverande stora, tunga maskiner; det är ett konstant buller, ett pulserande åskmoln av obehindrat flytande megametal som med åren förfinats, förbättrats och förädlats av fyra av metalvärldens absolut mest begåvade och ohämmade musiker. Det som alltid förhindrat kvartetten från att faktiskt kunna kalla sig själva allra bäst är också just liveframträdandena, där konserten på Annexet blir ungefär som de flesta andra Mastodon gör, på gott och ont.

Den tekniska bravuren och otroligt väloljade samspelet är alltid intakt på Mastodon-konserter, oavsett väder eller eventuellt besvärliga rådande sinnesstämningar inom bandet för dagen. På den fronten är och förblir Mastodon ett av de mest spännande hårdare banden som finns att se. Men det finns alltid ett men, och i Stockholm ikväll lyser nästan samtliga av bandets kända skavanker fram ordentligt och grinar publiken i ansiktet. Den där patenterade Mastodon-tyngden som är överallt på albumen infinner sig aldrig här. Brent Hinds låter mer som en gnisslande, skriande dörr än den så förbannade man han är tänkt att låta som. Och det där bullret som kännetecknar denna koloss/ångvält/godståg är just endast ett buller som lite då och då ger vika och låter skina igenom de fantastiska musikaliska prestationer som alla i den magra publiken vet att Mastodon är världsbäst på att skapa. Det händer alldeles för sällan, men när det händer är det enastående. Resten av tiden spelar bandet bekvämt och oansträngt på sin erkänt höga lägstanivå.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA