x
Nils Frahm: Felt

Nils Frahm
Felt

Nils Frahm: Felt

GAFFA

Album / Erased Tapes
Utgivning D. 2011.10.10
Recenserad av
David Winsnes

Min syster spelade alltid piano för mig när jag var liten. Bryan Adams-låtar, mest. Brukade sitta och lyssna på kassettbanden hon hade med honom, för att sedan jämföra med hennes versioner. (Everything I Do) I Do It For You var det vackraste jag visste då, även utan att förstå orden. Det gick ändå att förnimma innebörden av det som sjöngs. I vardagsrummet stod pianot men jag kan inte längre komma ihåg den exakta scenen. Jag brukade själv gå dit och försöka ibland, tänkte på en känsla och satte ned fingret i hopp om att det skulle komma ut på samma vis. Det gjorde aldrig det, men min syster spelade Bryan Adams så fint att det inte spelade nån roll. 

Nils Frahm gör exakt det jag så många gånger trevade efter, men aldrig nådde. I Harry Potter-serien kan trollkarlarna genom att rikta staven mot sitt huvud dra fram minnen och visuellt visa för andra. Felt låter så, som känslor, minnen, tid och rum tagna direkt ur Frahms huvud. Som ett ständigt sökande, som ödet, som att sätta sig på ett tåg och gå av på varje stopp utan att ha en aning om vilken stad man befinner sig i. Som att med sinnesstämningens guidning sätta fingret på tangenten utan att veta vilket ljud som väntar. Och som att sedan behålla det ljudet, vilket det än är.  

Självklart är den uppmålade skapandeprocessen inte fallet i realiteten. Felt är ett resultat av respekt, då Frahm inte velat störa sina grannar och därmed spelat så tyst han bara förmått. Något skrapar, bildar ett genomträngande brus. Någon andas och sväljer, gör det nästan obekvämt intimt. Som att plötsligt ligga helt naken inför en annan. Delvis låter det som en film. Som El Perro del Mar syftade till när hon döpte sitt album till Love Is Not Pop – verkligheten låter ju inte så här, det kan inte ens svartvittromantiserande tumblrbilder lura en till. Men i varje stycke på Felt tar Nils Frahm också ned det till jorden igen, genom hacken, genom att indirekt sampla ett sovande par, dörrar som slår eller bara sitt egna tysta arbetsrum klockan tre på morgonen. Felt låter omvälvande trivial och samtidigt så äventyrlig. Som den där tågresan med alla de där stoppen, fast genom vardagen.  

Night bus-begreppet som musikern CFCF myntade genom sina mixtapes och som sedan Andres Lokko förde upp till ytan i en SvD-krönika förra året fick aldrig riktigt fäste. Man gick snart över till att åter kalla den fönstertittande klubbmusiken för mer konkreta dupstepavkommor. Kanske borde klassisk musik som bokstavligt talat ambientflåsar istället ta över den fallna nattbusstiteln. LessFamiliar och Pause när omgivningen fladdrar förbi, när en går på och två stiger av. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA