x
Nationalteatern: Sticky Fingers, Göteborg

Nationalteatern, Sticky Fingers, Göteborg

Nationalteatern: Sticky Fingers, Göteborg

Recenserad av Kim Nordlund | GAFFA

Drömscenariot inför kvällen ser ut ungefär såhär: Nationalteatern äntrar scenen och drar igång "Bängen trålar". Den följs upp av "Kolla kolla" och efter det slutar publiken aldrig att vråla med när de klassiska låtarna avlöser varandra. Det lustiga var att precis så gick det till. Folkmassan framför scenen vaknar till liv och knutna nävar flyger upp i luften när bandet kommer ut och mycket riktigt drar igång just "Bängen trålar".

Tyvärr hände det inte förrän efter halvtid.

Först ut är istället kvällens utlovade koncept: albumet "Rövarkungens ö" från början till slut. Albumet som kom ut 1980 och var gruppens första skiva med låtar som inte grundade sig i en teaterföreställning. Ett annorlunda val kan tyckas, då de flesta av de låtarna vanligtvis inte framförs i sin helhet. Om de nu ens framförs live överhuvudtaget. Och det märks ikväll.

– Vi har repat i 14 dagar, berättar Ulf Dageby från scenen.

Troligtvis hade det behövts åtminstone en vecka till. Särskilt när Ulf Dageby själv behöver ett notställ till hjälp för att minnas texterna. Och visst hade han kunnat öva lite mer på sin gitarr. Även Håkan Nyberg får kämpa en del för att hänga med bakom trummorna.

Det börjar visserligen lovande med "Vi fortsätter spela rock n' roll men vi håller på att dö". Men sedan, någonstans under tredje låten, börjar man tröttna. I det över tolv minuter långa titelspåret finns alldeles för mycket tid för att sväva iväg i andra tankar, och sluta vara närvarande under konserten. Resten av låtarna håller inte heller och är inte tillräckligt välkända för att publiken ska kunna lyfta showen. Vilket får mig att undra vems idé det var att spela just "Rövarkungens ö" i sin helhet. Och hur många som faktiskt är där för att höra just den skivan jämfört med hur många som är där bara för att se Nationalteatern.

Efter en kort paus börjar nämligen en helt ny konsert. I princip. Borta är notstället och de psykedeliska tonerna i "Stranden". Kvar är fem män som redan efter en halv minut får publiken att dansa, hoppa och sjunga med för fulla halsar. Låtar som "Kolla kolla", "Jack the Ripper" och "Livet är en fest" ersätter varandra och fredagskvällen lever igen. Mot slutet har jag nästan glömt av att jag bara för en timme sedan stod och muttrade om att "Barn av vår tid"-plattan hade varit ett bättre val. Och när de sista tonerna av avslutande "Speedy Gonzales" dränks i applåder, då är det mesta förlåtet.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA