x
Lauryn Hill: Filadelfiakyrkan, Stockholm

Lauryn Hill, Filadelfiakyrkan, Stockholm

Lauryn Hill: Filadelfiakyrkan, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Att höga betyg och hyllningar delas ut alldeles för lättvindigt i en tid där musik ses mycket mer som ett tidsfördriv, åtminstone behandlas som en förbrukningsvara, är förståeligt. Flödet är konstant, det släpps tusentals album varje dag, det är väldigt enkelt för oss att få tag på det mesta utan större ansträngning eller ekonomisk transaktion, och det är givetvis mycket enklare för musiken att skapas, produceras och skickas ut. 

Hela processen fördunklar det kritiska seendet och som konsekvens accepterar lyssnare alldeles för ofta undermåliga produkter som godtagbart, och kritiker pumpar ut sina tips och sina höga betyg därefter. Någon tidslöshet finns inte, några riktiga klassiker kommer ytterst sällan, och till råga på allt är alla artister och band som gör återföreningar och comebacks sådana som enbart säljer nostalgi med klart daterad musik. Lauryn Hill säljer däremot en bild av vad hiphop var, vad hiphop borde vara mer som, och vad hiphop har slutat att vara.

Visst går det att försvinna in i det där alltid lika tvivelaktiga och inte särskilt trovärdiga molnet av idoldyrkan och nostalgi som mer ofta än sällan leder till en sorts kritisk blindhet och ovilja att se skavanker som skaver rätt hemskt och tydligt på ett framträdande. Främst märks det att Lauryn Hill är glad att vara på plats, glatt viftande på sina armar i rörelser mot sitt band, mot publiken, mot sig själv och åt alla möjliga håll i takt och otakt med musiken. Hon sjunger som om hon aldrig gjort något annat. Och hon rappar vassare, snabbare, mer ilsket och passionerat än ungefär 95% av alla som hävdar att de är bland genrens bästa. Hon förklarar vid ett tillfälle, smått andfådd och märkbart rörd, att hon inte bara är glad att vara tillbaka och se att så många fortfarande bryr sig om henne, men också för att hon får en chans att göra saker på sitt sätt, berätta om sitt liv med hennes egna ord. Och den biten hanterar hon galant, för att det är det enda i konserten hon får göra alldeles själv.

Det händer allt för ofta att hiphop- och soulartister tillhörande mainstreamfåran förlorar greppet om sina konserter till händerna av visserligen mycket kompetenta och begåvade musiker men som nästan varenda gång visar att de inte riktigt vet sin plats i sammanhanget. Band av detta slag blir nästan alltid för mycket, de blir en överdosering av allt och bandet är fräckt nog att luras med att ibland låta alla snygga baslinjer faktiskt höras, eller ibland låta de syntetiska blåsinstrumenten som keyboardisten spelar ljuda på precis rätt sätt, eller rent av bara sluta spela så att Lauryn Hill nästan lite tydligt hörs lite då.

När en människa som Lauryn Hill, som är så oerhört och oansträngt karismatisk och självlysande i all sin elegans och kraft och enorma talang, finns till förfogande så borde det finnas en viss självrannsakan, en viss nivå av förberedelse för vad som komma skall och en desto större respekt för konsten. Kanske är det Lauryn som själv ordnat så att bandet spelar som de gör, det är hyfsat oklart då hon redan efter en kvart signalerat för att höja och sänka det och det andra ett hundratal gånger. Kanske har hon själv bett om en reverbeffekt i sin mikrofon som inte, a l d r i g, kommer att fungera för en person som har en så ofantligt kraftfull stämma som hon har. Oavsett vem som står bakom dessa beslut så är det fel, och borde bestraffas ordentligt för att ha bidragit till en automatisk haltning av en show som ändå är mycket underhållande men väldigt tyngd av oljud och brist på fokus.

När det då är dags för Lauryn Hill att tacka för sig efter närmare 80 minuter av obekvämt frenetiskt framförd musik och en ondskefullt slarvig ljudkuliss uppdanas en hel del insikter som legat latenta i de kollektiva undermedvetandet säkerligen i ett par år, om Lauryn Hill själv och om hiphop överlag; hennes egna förmåga att sjunga, att rappa, att fullkomligt äga publiken är helt och hållet intakt, och hennes The Miseducation of Lauryn Hill är exakt en sådan klassiker, ett tidlöst album, som verkar nästan omöjligt att skapa i dagens musikklimat. För att vara en artist som inte släppt ett nytt studioalbum på 14 år saknas Lauryn Hill oroväckande mycket. 

Inte bara för att hon fortfarande är en av världens allra bästa rappare genom alla kategorier, och för att det först i 2012 känns som att den nya skolan unga kvinnor som rappar (Azealia Banks, Rapsody, Dessa, Nicki Minaj, med flera) äntligen kommer i både kvantitet och kvalité, redo att slå ner de sista murar som hållit ens en vision av jämn spelyta från att råda även inom hiphopvärlden. Med Lauryn Hill har de alla en ledare stark nog att inte bara föra sin talan för framtidshoppen, men för en hel genre som famlat omkring i mörkret alldeles för ofta under hennes frånvaro.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA