x
Hederos & Hellberg: Victoriateatern, Malmö

Hederos & Hellberg, Victoriateatern, Malmö

Hederos & Hellberg: Victoriateatern, Malmö

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

Förväntan ligger som ett töcken inne i den lilla mörkröda lokalen, där varenda kvadratmeter fyllts med små runda bord, värmeljus, mat och salongsberusade åskådare. När belysningen plötsligt tonas ner, är det som om volymknappen på det avslappnade småpratet samtidigt vrids om. Alla tystnar.

Karlstad-sönerna Martin Hederos, friserad som ur en engelsk privatskola, och Martin Hellberg, med en hårväxt som hade fått honom utslängd från samma, äntrar scenen. Båda klädda i svart. Och i två akter, över mer än två och en halv timma, blir sedan publiken omfamnad av enkel, stämningsfull musik.

Antingen hänger Hederos som förhäxad över sitt svarta piano, eller den ljusbruna orgeln, och han gör det som om allt annat i världen saknar betydelse. Hellberg sjunger sittandes, med sin alldagliga, sköra, men paradoxalt nog ändå kraft- och uttrycksfulla stämma, tar ibland upp banjon, ett fåtal gånger akustisk gitarr. Nästan i varje låt bryter han in med ett klagande munspel, som skär genom ljudbilden ruskigt effektivt. 

Victoriateatern i sig fungerar perfekt för dessa mångsysslare (Soundtrack of our lives, The Hellacopters etc) och deras sidoprojekt, och från en gedigen akt ett tar jag främst med mig Been Smoking Too Long och den nya, mycket fina Faith & destiny. En låt i samma avskalade, jazziga anda som hela Together in the Darkness-skivan, med en mycket stark vers, där piano verkar i oavbruten symbios, dansar med Hellbergs stämma.

Efter en perfekt avvägd paus går andra akten igång, och slår mig som ett mycket vackert betongblock ömt i skallen. Pale Blue Eyes, Lou Reeds sorgsna avsked till sin musa Shelley Albin imponerar, likaså en oväntad, fantastisk version av Devendra Banharts Its a Sight to Behold. En växande banjo, ett maniskt, magiskt pianohammrande och Hellbergs röst precis vid bristningsgränsen, lyfter låten ut genom det röda betongtaket, ut i den klara, kalla natten. 

Och bäst blir det just då, när duon tar sig till det musikaliska landskapets yttersta breddgrader, när intensitetens lagar råder.

Invändningarna mot konserten ligger i andra aktens längd, som med fem extranummer blir lite som att ta en gång för mycket på buffén. Och det avskalade arrangemanget får många låtar att likna varandra, vilket generar i att min uppmärksamhet stundtals sviktar. Men det är alltjämt välspelat, det märks sällan att det är just turnépremiär, och de båda männen är fantastiska på respektive instrument. 

Det bådar gott inför nästkommande spelningar, helt enkelt. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA