x
Professor Green: At Your Inconvenience

Professor Green
At Your Inconvenience

Professor Green: At Your Inconvenience

GAFFA

Album / Emi/Virgin
Utgivning D. 2012.01.30
Recenserad av
Özgür Kurtoğlu

Att ta ett musikaliskt arv innehållande The Streets och Burial från en kokande, inspirerande garagekultur och inte lyckas göra något bättre än detta är skamligt dåligt. Istället för minimalistiska produktioner och kloka texter finns på At Your Inconvenience ingenting annat än en väldigt oattraktiv kaxighet och kitschiga så kallade hitlåtar. Detta är musik som spelas i dåliga actionfilmer när alla huvudkaraktärer samlats efter sina egna små misslyckade äventyr tidigt i filmer och nu tillsammans går samlade i slow-motion mot ett gemensamt mål som de egentligen inte vill göra men gör ändå. Kanske exploderar en bil bakom dem men ändå fortsätter de rakt fram bestämt och sammanbitet. Kanske tar en av dem av sig sina dyra Prada-solglasögon och ser lite tuff ut, kanske biter en annan sig i läppen och försöker sig på en svår blick. 

Senare visar det sig att den där explosionen hände för att en av dessa figurer tände en cigarr och slängde tändstickan bredvid en kraschad bil, att Prada-solglasögonen är falska, och att hela gänget betalat för att få uppleva något extraordinärt. Det är bara plast. Det är falskt. Det är något undermåligt som desperat vill vara lika omtyckt och coolt som förebilderna vars lektioner och lärdomar totalt ignorerats i skapandet av denna egna billiga kopia. När någon stackars producent orkat lägga lite energi och skapat ett värdigt och intressant beat är det istället alla inhyrda stönande kvinnor som sjunger b-filmsklyschiga trivialiteter som gör allt så fruktansvärt tråkigt att lyssna på.

Det självklara sättet att påpeka de många, bländande bristerna i den musik Professor Green spyr sina fåniga rim över på det ändå snyggt döpta andra albumet At Your Inconvenience vore att kalla den för trångsynt och drabbad av overkliga förhoppningar om respekt från en scen han inte hör hemma på. Hiphop är inte längre än stängd verkstad för bara av rappare godkända rappare att jobba inom, det var längesedan genren var fokuserad på ett land eller vissa städer eller en homogen grupp som en gång i tiden, så att säga. Ett musikland som England ska finnas på hiphop-kartan, det är på gränsen till ett måste, men inte på detta sätt, inte med Professor Green som galjonsfigur. Inte när en efterlängtad uppföljare till ett storsäljande debutalbum hanteras på detta ytterst beklagliga sätt.

Om motivet bakom detta album, eller till och med denna karriär, är något annat än att vara en kommersiell succé, antagligen skapad efter en mall som på något sätt ska påminna om andra liknande artister som säljer mycket, så döljer Professor Green det mästerligt väl ändå; någon sorts vilja att göra någonting, föra engelsk hiphop vidare, framåt och uppåt, borde ju ändå finnas där någonstans men det ekar bara tomt i (nästan) varenda beat, i varenda vers Professor Green drar, i varenda fjantig punggreppande refräng som denna 65 minuter långa pina innehåller.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA