x
Anna Ternheim: Palladium, Malmö

Anna Ternheim, Palladium, Malmö

Anna Ternheim: Palladium, Malmö

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

Scenen på Palladium kan ganska exakt beskrivas som att äntra en förmögen, äldre mans dunkla vardagsrum, en lika dunkel kväll på vinterhalvåret. En soffa i mörkt brunt tyg, en naken glödlampa, ett par flämtande ljus, en vinflaska, två glas och en tavla, allt detta har placerats ut bakom kvällens lilla ensemble.

Och den känsla som regerar spelningen igenom kan direkt utrönas ur just den skickligt uppbyggda, genomtänka scenen. Musiken huserar, likväl som rummet, i ett gränsland mellan det melankoliska och det mysiga.

Anna Ternheim har med sin nya Nashville-producerade skiva The Night Visitor tagit ett steg mot en något rakare, enklare musik, och samtidigt har hon funnit de så viktiga melodierna. Och det är också (med ett monumentalt undantag) de nyare spåren som letar sig in längst ikväll, med sina okomplicerade melodier, i ett lika okomplicerat arrangemang. Ternheim är oavbrutet förtjusande vid sitt svarta piano eller något av sina stränginstrument, medan den charmanta countrylegendaren Dave Ferguson greppar en fläskig, tuggande kontrabas, eller en akustisk gitarr.

Konserten når verkliga höjder när Fergusons röst – som om han har tuggat asfalt i ett halvår, sett det allra värsta  och inget annat vill än ventilera det genom sin stämsång – brottas med Ternheims, som låter likt en kvinnlig vålnad vars ömsom starka ömsom fragila röst smeker och river. Den sorgset vackra berättelsen Lorelai Marie, The longer the Waiting, the Sweeter the Kiss, och en fullständigt glimrande Johnny Cash-cover är bara ett fåtal avstamp som belyser samarbetet dessa båda musiker emellan. De har verkligen ha hittat varandra.

Det monumentala undantaget, kvällens främst stund, är ändå Let it Rain på ett becksvart Palladium, där allt vi i publiken ser är Ternheims silhuett och endast en gammal brun takthållare ackompanjerar sångerskans elektriska, hänsynslöst påtagliga stämma. Som att bevittna en väldigt vacker skräckfilm.

Det ter sig något beklagligt att Walking Aimlessely dränks i en alltför regerande bas, att Black Light Shines urvattnas när Ternheim insisterar på att ställa sig två meter från mikrofonen vid sången, och att Shoreline, alltjämt vacker, framförs precis som på skiva, utan utsvävningar, utan överraskningar. Förvånande är också att What Have I Done, en av sångerskans största listframgångar, försummas helt.

Men slutligen skall sägas att Anna Ternheim och Dave Ferguson gör oss alla nöjda, när de med country, folk och ekon från forna tider bjuder in oss till en dunkel lägenhet, för en stämningsfull afton där sorgen och glädjen ständigt dansar med varandra genom en kylig februarikväll.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA