x
The Black Keys: Alexandra Palace, London

The Black Keys, Alexandra Palace, London

The Black Keys: Alexandra Palace, London

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

Londons Alexandra Palace – ofta förkortat Ally Pally – folkets palats, som det så angenämt kallas av sina allierade, är stort nog att rymma nära ett halvt Way Out West. Byggd 1873 i Alexandra Park som ett kulturcentrum för utbildning och underhållning, har det på senare år kunnat skryta med värdskap för konserter med band som The Rolling Stones, Kings of Leon och Morrissey. När amerikanska duon The Black Keys bokade in en spelning i palatset sålde biljetterna som smör i solsken, och då de som ett resultat la till en extra kväll hände samma sak igen. Och igen. Det är nu den sista kvällen av tre, och förväntningarna är skyhöga. 

"Oooowh!"-et som susar fram genom lokalen när ljusen släcks för förbandet Band Of Skulls är som en dov mistlur vars syfte är att lyfta varenda människa i publiken ett par centimenter ifrån marken. Den kollektiva glädjen går nästan att ta på. Rockmusik tycks föra engelsmännen samman på ungefär samma vis som kräftskivor, Jan Guillou eller Allsång på Skansen för oss svenskar.

Landet England är byggt på öl, rock'n'roll och excentricitet. Man ser sig omkring i rummet och inser att det finns inget "normal" här. Varenda engelsk stereotyp i mannaminne har anslutit sig. Det tar inte många minuter innan ett gäng "d'youknowwha'Imean?" och"you're a cunt" flygit genom luften. Och trots denna mångfald har de alla en sak gemensamt, de slutade vara nyktra för flera timmar sedan. Det blir inte mycket bättre för att många av dem dessutom envisas med att röka gräs. 

En vis man sa en gång att engelska ljudtekniker är den värsta sortens ljudtekniker. Det kan finnas en poäng där. Både under för- och huvudakten låter det som om bandet spelade inuti en glasbur som placerats mitt på scen. Förvisso en glasbur som pumpar ut bluesrock som får benmärgen att darra av välbehag – mot slutet får Band Of Skulls till och med ett par modfrisyrer i parkas att headbanga som om det gällde livet. Men det är knappt så att ljudet lyckas ta sig från scenen och ut över massan och vidare in i vrårna. Istället är det som hörs ett lätt svajande, ett okontrollerat och småburkigt ljud som väller ut i vågor, och mitt i fyllehavet är det svårt att få kontakt med vare sig musiken eller sig själv. 

Sen är väl Ally Pally kanske inte heller byggd för att hålla rockkonserter av den här kalibern. Det funkar i viss mån för förbandet som är en förhållandevis enkel och okrävande trio, men man anar problematik när det ska komma till The Black Keys estetik. Och mycket riktigt, när Auerbach och Carney med sina lakejer kliver ut på scen till ett jubel utan dess like, är det direkt något som skaver. 

De verkar ha svårt att hitta rätt tonläge, rätt förhållningssätt. Med sju album att bygga en setlist på kanske det inte är så underligt heller. Men låtarna från El Camino sitter inte riktigt än, även om det är Gold on the Ceiling och Little Black Submarines som får engelsmännen att jubla högst. Visslet i introt till Tighten Up är dessutom helt åt fanders, och med jämna mellanrum verkar hela bandet tappa bort tempot. Det blir lite hafsigt, och hafsigt är verkligen inget adjektiv man vill associera med The Black Keys. Det är otajt på ett obra vis.

Och så kommer stunderna då duon lämnas ensamma på scen, bara trummor och elgitarr, i en orgie av stenhårda bluesriff, och det är så rått och mastigt att man önskar att man kunde droppa två nollor – minst – på publiksiffran. Man vill komma nära och bli ett, men det är svårt att skapa intimitet i en så stor lokal, även om intimitet i högsta grad är läget oss publik emellan, där armar flängs upp runt axlar som om domedagen stundade.

Dan Auerbach är onekligen on fire. Jag undrar om han någonsin inte är det. Framförallt är det Ten Cent Pistol och avslutande I Got Mine som får tusentals hakor att falla i golvet, och även Nova Baby, trots ett inte helt felfritt ljud, stannar kvar i tankarna ett långt tag efteråt. Och något händer vid encore. Glasburen spricker och Everlasting Light fyller på en nanosekund varenda inch av Ally Pally. Jag kan inte för mitt liv förstå varför det tog dem så lång tid. De tre avslutande låtarna är så hjärtskärande enorma, att det lägger sig som en förlamning över alla de i publiken som hängt med ända till slutet.

När discokulan börjat snurra är allt glömt och förlåtet. Och bristerna i ljuddepartementet vägs upp av ljusshowen som är ett rent mästerverk. Kvällen avslutas i en behagligt utdragen I Got Mine och "The Black Keys" lyser som budord på väggen, Auerbach tackar ödmjukt för den här gången, och engelsmännen stapplar ut i kylan med armarna om varandra, i en förenad, matt suck. "Oh my god. That encore."


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA