x
Chairlift: Parken, Göteborg

Chairlift, Parken, Göteborg

Chairlift: Parken, Göteborg

Recenserad av Tobias Öhgren | GAFFA

Efter ett par timmars intensivt tv-spelande – när man sitter uttorkad med blodiga ögon – finns det inget annat alternativ än att utlämna sig åt sömnen. Med sig tar man intrycken som bränt sig fast på hornhinnorna, färgerna, historierna och den intensiva musiken. Allt i ett enda kaos.

Men när man väl kopplat bort sin hjärna och låter drömmandet ta vid vet man aldrig vad som väntar. Hjärnan får leka fritt med virrvarret av de intensiva intrycken, sortera ut vad som är värt att ta med sig.

Chairlift låter, just, som en dröm efter timmar med en fladdrande skärm i ansiktet. Det finns ingen utstuderad väg, inget som går att påverka, det bara sker. Det är bara att ta del av alla starka färger och de febrigt psykedeliska basgångarna utan att komma med några speciella invändningar.

Men om uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen – som vår välkända poet Tomas Tranströmer uttryckte det – kommer hoppet med Bruises. Låten som tog det Brooklyn-baserade bandet rakt in i ett Steve Jobs-universum med sin charmigt naiva melodi.

Sedan tar det också ett tag innan man kommer dit, och trots att Sidewalk Safari är en trevlig poplåt, inleds konserten tröttsamt oinspirerat. Bandet försöker att föra över musiken från den senaste skivan Something okortat till scenen – istället för att försöka att ta vara på de möjligheter de har att röra sig utanför ramarna. Men någonstans vid Ghost Tonight vänder det – de hittar nya vägar.

För det är hur sångerskan, Caroline Polachek, kan variera sin röst som gör att det aldrig blir särskilt ointressant i längden. Bäst prov får vi på det i Amanaemonesia. Det är även där de bäst utnyttjar sina resurser som popband – med några som helst ambitioner på att utveckla sig själva.

Chairlift upplevs därför inte bäst i verkligheten. Musiken bör upplevas med halva hjärnan bortkopplad. För man vet aldrig vad ens listiga hjärna kan hitta på, den kan leta fram ackordföljder ur Christopher Owens skrivbordslåda, rota fram en skiva av Kate Bush från 1980 eller sortera Nintendo-spel i bokstavsordning.

Det är det som gör att man även dagen därpå tar ledigt för att nöta ut sin handkontroll.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA