x
Behemoth: Münchenbryggeriet

Behemoth, Münchenbryggeriet

Behemoth: Münchenbryggeriet

Recenserad av Tomasz Swiesciak | GAFFA

Det krävs perspektiv för att förstå Adam "Nergal" Darski och hans kulturgärningar efter leukemin och tillfrisknandet. I den marginaliserade fållan under 90-talet, där scenens utövare främst bestod av nihilister med ett bekräftelsebehov och en fäbless för blod, eld och död, använder den polska frontmannen nu samma musik för att hylla kärleken till livet.

Mycket av detta går att spåra till det faktum att Nergal själv erkänt att hans värld rämnade efter beskedet och att han aldrig trott att tusentals anhängare världen över ville hjälpa honom. Polacken fick en tilltro till mänskligheten, något han haft svårt att förhålla sig till. 

Cynismen dör inte lika lätt. Just därför försvinner lite av den teatraliska ondska och mystiken kring spelningen ikväll. Stundtals blir det nästan lätt parodiskt när sångaren gör tummen upp och skriker "It feels fucking good to be alive!" och manar till allsång bland alla demoniska grimaser och blasfemiska stycken som Ov Fire and the Void, Conquer All eller The Seed Ov I. 

Men det är klart förståeligt. Trots att det är en tunnhårig och utmärglad musiker som inte riktigt klarar av att nå upp till samma kapacitet som före sjukdomen, kompenserar han detta med än mer hjärta. Moonspell Rites har inte samma tekniska ekvilibrism som alstrena på senaste Evangelion men vinner på att vara så där naivt nybörjarcharmig. Övergången från mer traditionell black metal till death metal (eller blackened death metal om ni så vill) var ett smart karriärsdrag. 

Nergal har aldrig kämpat emot människor utan för yttrandefrihet och mot religiösa fördomar och konservatism, i synnerhet i hemlandet. I Sverige skulle ingen blinka ifall en polack i liksminkning skulle riva sönder en bibel. I Polen vill rättsväsendet lyncha för dito agerande. 

Så länge det finns scenpersonligheter som utmanar normer och inskränkthet hos maktutövare genom blasfemiska kulturgärningar och för ihop två grannländer som mentalt fortfarande ligger långt ifrån varandra, välkomnar jag det. Bland vimplar och polska flaggor ikväll kände jag för första gången en länge saknad patriotism.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA