x
Justice: Falkoner Salen, Köpenhamn

Justice, Falkoner Salen, Köpenhamn

Justice: Falkoner Salen, Köpenhamn

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Under den pressturné som pågick under hösten 2011 och som förde Gaspard Augé och Xavier de Rosnay till Clarion Hotel vid Skanstull i Stockholm blev det snabbt, hastigt och lustigt övertydligt att de franska herrarna från Besançon och Ozoir-la-Ferrière tar sin rock, hårdrock, arenarock väldigt seriöst. Klädda i jeansjacka respektive skinnjacka och med en bakgrund som hängivna fans av band som Wizard, Queen och The Who gjorde de två män som utgör Justice det väldigt klart att Audio, Video, Disco var byggd och skapad på samma sätt som , att eventuella hårdrockslutningar kommer naturligt och inte framtvingat alls. Och att de minsann låter precis som de alltid gjort, att ingenting är annorlunda.

Det går inte att komma bort från att Justice spelar som ett hårdrocksband, för en publik som åtminstone i Köpenhamn lika gärna skulle kunna vara en från valfri "Monsters Of Rock"-turné på 80-talet, och både Augé och de Rosnay klär sig, ser ut, beter sig fortfarande som frontmän för ett stort och svulstigt hårdrocksband. Omslaget på Audio, Video, Disco ser fortfarande ut att härma Who's Next och liveframträdandet låter inte särskilt annorlunda. En gång i tiden kallades The Who för världens mest högljudda band, och deras Live at Leeds ses fortfarande som något av det mest dynamiska någonsin dokumenterat som skiva. 

Justice är nästan på samma nivå, nästan oanständiga i sin ljudbild, och det är inte mycket som egentligen skvallrar om att detta är en duo från Paris som spelar typiskt snillrik men egen fransk electro. Förutom för att det väldigt ofta under kvällen känns som att Danmark när som helst kommer att brytas loss från kontinenten på grund av alla gungande basvibrationer. Eller de 18 Marshall-kabinett som står på varandra, nio på var sida om det med Justice förknippade blinkande korset, som teoretiskt sett kanske inte är särskilt mycket rock alls men i sammanhanget är minst lika ikoniskt för Justice som väggen av förstärkare är för rock överhuvudtaget.

För det finns verkligen knappt någon skillnad mellan detta och en så kallad traditionell rockkonsert; samma vägg av Marshall-stackar står där dödligt snyggt uppradade men med enorma LED-lampor intryckta i sig, och de producerar samma tryck och råa ljud för denna electro som de brukar göra för rock, och artisterna som står där i mitten har exakt samma "devil may care"-attityd som rockstjärnor brukar ha, men i fransk electro-tappning. Den stämning som Justice lyckas tvinga ut ur sina fylla luften med i Falkoner Salen är snuskig, instängd, magnetisk, och givetvis klyschigt nog, i brist på en bättre beskrivning just elektrisk. Det är en på alla sätt och vis ordentligt genomtänkt och mastig show som inte skyr några som helst medel från att försöka ruska om publiken ordentligt, och de är inte sena med att stå där halvnakna och dränkta i öl, med på varenda elektroniskt hammarslag.

Här, i detta rum och i denna tappning, är de steg mot en mer rockorienterad musik som togs på Audio, Video, Disco fullständigt logiska. Det är som att albumet skapats mest för sakens skull, mest för liveverktygets skull, där alla snygga samples läggs in i en Justice-mall av evigt knorrande bas och stålhättade trummor. Så de hade en poäng ändå, när de åkte runt Europa och påpekade att Justice är 2012 samma Justice som tog över världen 2007. De kan sin arenarock, herrarna de Rosnay och Augé, med alla sina rockelement och snygga Freddie Mercury-poser. Men de kan sin stadion-redo och publikfriande mega-electro definitivt minst lika väl.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA