x
Riddarna: Sticky Fingers, Göteborg

Riddarna, Sticky Fingers, Göteborg

Riddarna: Sticky Fingers, Göteborg

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Hur framkallar man total lycka ur fyrtio minuters vemodspunk? Ett sätt är att hålla en intensiv och ohämmad predikan om att vi alla är på väg åt helvete, men att vi kan glömma allt. Man kan låta folk dansa trots att de är på väg ner, ner, ner, och låta bli att snåla på kärleksförklaringarna.

Riddarna har valt ut sina inspirationsdelar ur rockhistorien med omsorg. Ingenting har lämnats åt slumpen och det verkar snarare handla om en gränslös lust att spela vemodig och hårdhänt musik än en strävan efter att uppleva 1970-talet en gång till. Musiken är tung utan att bli svårlyssnad och intensiv utan att bli ansträngd. Texterna är enkla utan att verka meningslösa. Live blir den här kombinationen speciell.

Det simpla tremannaupplägget skapar otvunget mer energi än vilken sprudlande poporkester som helst. Attityden är självklar, snarare än påklistrat ball, och publiken är i extas från första låten till sista. Kraften går inte ur någonstans under spelningen och det finns ingen tid för lugna avbrott eller mysiga melodier. Till och med mellansnacket glöms nästan bort.

Syftet med mellansnack är att försöka överbrygga glappet mellan publik och band för att få fram en känsla av gemenskap. Vanligtvis är det just denna lilla företeelse som brukar sänka upplevelsen från skynivå när det gäller Riddarna. Ikväll finns det inte ens någon klyfta att fylla upp, och framförallt knappt tid för några pauser i låtlistan. Åskådarna består till stor del av vänner (och aspirerande sådana) och de agerar mickstativshållare, gitarrstämmare och sångare redan från början. Sångaren Edward Forslund trivs bra på golvet och håller sig gärna nere i publiken, som inte är sena att välkomna. 

Det absolut enda som saknas under Riddarnas tillgivna spelning ikväll är en estetiskt sett mer koordinerad bandutstyrsel (vi saknar de avklippta vargtröjorna) och lite häftigare ljusshower än några överhettade spotlights. Petitesser i lokala rocksammanhang, men ändå något att haka upp sig på när man blir tvungen att rannsaka sig själv i betygsättningen.

När svettpärlorna till slut mest liknar ett vattenfall och Sticky Fingers långsamt börjar fyllas upp med några centimeter sjö, drar Riddarna igång låten som får avsluta den egendomliga och svindlande upplevelsen. "Hejdå, vi kommer nog aldrig mer tillbaks" vrålas om och om igen som om det bokstavligt talat inte finns någon morgondag och hela publiken skriker med i tonerna. Men större delen av den lämnar förmodligen spelningen med en betagen känsla av hopp om att de kommer tillbaka, och att de kanske kommer få uppleva det här åtminstone en gång till i dessa bittra tider efter rock n' rollens död.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA