x
Nicki Minaj: Pink Friday: Roman Reloaded

Nicki Minaj
Pink Friday: Roman Reloaded

Nicki Minaj: Pink Friday: Roman Reloaded

GAFFA

Album / Young Money/Universal Republic
Utgivning D. 2012.04.04
Recenserad av
Özgür Kurtoğlu

Det började med Lil Wayne, att han för fem år sedan rappade om att han precis kontrakterat en tjej som heter Nicki Minaj. Och det exploderade med en gästvers. På ett album som mästerverket My Beautiful Dark Twisted Fantasy, där Kanye West redan tog hiphop till härligt skrämmande och outforskade nya platser, stod en 26-åring från Trinidad & Tobago för det framträdande som i efterhand stack ut allra mest i ett hav av oerhört begåvade rappare. Där och då förutspåddes en lysande karriär för Onika Tanya Moraj, som bevisligen definitivt hade talangen och dessutom backades upp av två av hiphop-världens allra största stjärnor. Tanken var att hon skulle gradvis ta över, steg för steg klättra upp och inom en snar framtid räknas bland de allra största aktiva idag. Och hon har alldeles egenhändigt lyckats se till att det med allra största sannolikhet aldrig kommer att ske.

Pink Friday: Roman Reloaded är ett fullständigt ologiskt album. Det börjar med en av de sämsta singlarna som släppts i modern hiphop-tid, med en om möjligt ännu sämre refräng, och följs upp av en handfull av årets vassaste hiphop-låtar. Där låter Nicki Minaj högt hyllade gäster som Cam'ron och Rick Ross, nya Def Jam-medlemmen 2 Chainz samt erkända storheter som skivbolagsbossen Lil Wayne, vännen Drake, legendaren Nas (som säkert bara är med för att kunna enklare betala av sina skatteskulder…) och den i och med sina åsikter kring HBT-människor mycket olyckligt inkluderade Beenie Man rappa sina verser nästan helt i hennes skugga. 

Men även där, när hon rappar cirklar runt flera av genrens allra bästa och deras rätt lata bidrag till albumet utan avbrott på albumets första halva, får hon alltid utan undantag för sig att hon måste slänga in någonting "galet" bara för sakens skull. Och när det inte är Nicki själv som flummar iväg på något konstigt spår hon kommit fram till med sitt team som något genialiskt i studion är det snarare de ofta oerhört oinspirerade beats som rullar under hennes maniska rappande som sänker låtarna, albumet, Nicki själv som artist och alla som är i hennes sällskap här. 

Det är massakrerade omskrivningar av "Oh Come All Ye Faithful", det är användande av Soul Train som någon sorts snedvriden och idiotisk diss. Till och med de spår som verkar ha behandlats med åtminstone en gnutta respekt, till konsten eller musiken eller genren eller vad fan som helst, låter som standardspår släppta av Young Money intryckta som utfyllnad och reklam för skivbolaget. Och resten av albumet är någon konstig hyllning till europeisk radio-house som helt dödar all eventuell hiphop-credd Nicki tjänat ihop fram till släppet av denna ofokuserade sörja.

I och med denna megaflopp till album, i och med den plats längst upp bland hiphop-eliten Nicki Minaj vill åt och själv hävdar att hon innehar, är det mest en förvirrande och mycket frustrerande gnagande känsla som sitter kvar. Vad vill Nicki Minaj med Pink Friday: Roman Reloaded, egentligen? Varför går hon efter att tävla om en poptron när hon bevisligen är så fruktansvärt talangfull som rappare, och varför har hon även tappat farten inom det som hon gjorde allra bäst? Vad hände mellan den där okända gästversen och detta andra album som gjorde att Nicki Minaj, hon som trotsade hiphopens traditioner och sågs som en given ledare som äntligen skulle skaka om en totalt mansdominerad genre, nu bara känns värd att minnas som en demonstration av den otroliga fingertoppskänsla Kanye West besitter? 

Med sitt andra album har Nicki Minaj kastat bort precis allting som gjorde henne anmärkningsvärd, och hon har inte bara tappat mark gentemot alla som hon ser som sina konkurrenter, hon har blivit omsprungen av en yngre generation kvinnliga rappare som inte ägnar sig åt pseudo-teatraliska clownakter, och verkligen inte avslutar sina album genom att helt slänga bort sin kvinnlighet och sin egenhet. De trasar inte sönder sin egna potential genom att leka popstjärna på ett tragiskt banalt sätt och jobba med "respekterade" producenter (hela 27 stycken!), som inte garanterar någon annan succé än en inom försäljning. Om ens det.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA