x
Agalloch: Fängelset, Göteborg

Agalloch, Fängelset, Göteborg

Agalloch: Fängelset, Göteborg

Recenserad av David Winsnes | GAFFA

I grunden kanske Agalloch är ett metalband, men det är knappast den första tanken som slår en, varken när man lyssnar på Oregonbandets musik på skiva eller när kvartetten står fem meter framför på scen på Fängelset. Det har alltid varit intressant att läsa diskussioner och samtal med bandmedlemmarna i Agalloch. Att läsa om SWANS, Ulver och Tori Amos som influenser, Tarkovskys och Cronenbergs regiförmåga, det fina soundtracket i Requiem For a Dream eller John Haughms intresse för vin och grafisk design. Svaren är aldrig de självklara. Här finns en öppenhet och självinsikt som sällan syns hos band insorterade i samma termer, här finns ett inkluderande - men också en kompromisslöshet - som gör Agalloch så mycket större än bara ett speciellt sound. I en artikel gör intervjuaren en utläggning om den nuvarande postrockscenen och konstaterar att han blir illamående av alla hipsters som går på konserterna. Agallochs sångare Haughm avfärdar kort ämnet genom att konstatera att han brukar lyssna på musiken och inte titta på människorna. End of thread and description.

När bandet 2006 släppte Ashes Against The Grain, skivan som tog dem en bit bort från det så omtalade akustiska folkelementet i deras musik, erkände Haughm att Agalloch alltid sökt efter unika platser att spela på, som ger dem något speciellt tillbaka. Från starten 1995 tog det åtta år innan de överhuvudtaget entrade en scen och fram tills 2007 hade de bara gjort 24 spelningar. Här finns mystik så det räcker och blir över, men inte på det närmast kommersiella vis som kännetecknat indieband som WU LYF och Slow Magic. Inga marknadsföringstankar, bara personliga val. När de för första gången kommer till Sverige är det inte oväntat på ett nedlagt gammalt fängelse som ju numera är omgjort till en musiklokal. Bredvid ligger en stor kyrkogård.

På skiva kan John Haughm och hans mannar gå från folk till doom till black metal till postrock till en utringande ambientatmosfär. The White EP är helt baserad på den klassiska filmen The Wicker Man och samplar därefter. I låten The Lodge använder de sig av en hjortskalle som instrument för att få fram ett specifikt ljud. Ja, det finns kort sagt så många delar att utforska, tycka om och förundras över i Agallochs musik att det är en omöjlighet att i fullskalig kostym översätta det till liveformat.

På Fängelset tvingas de för en gångs skull just kompromissa. Framför allt de akustiska elementen får ge vika för en elgitarrbaserad ljudbild. Plötsligt låter de flesta låtarna som att de kommer från Ashes Against The Grain. De inleder med Into the Painted Grey, samtidigt som rök från tända rökelser stiger mot skyn. Det luktar tall, och de tolv första minuterna är ett konstverk för flera sinnen. Detta följs upp av publikfavoriten Falling Snow som drar ned en av kvällens största publikreaktioner. Bloodbirds och det monumentala mästerverket Limbs går i samma spår; överlag är det just dessa stycken från Ashes… som gör sig bäst, då de i mångt och mycket behåller sin ursprungliga skrud. 

Encore och In The Shadow Of Our Pale Companion rullar igång. Det är omöjligt att misslyckas med materialet som den 15 minuter långa låten innehåller, men den är inte så svindlande som förväntat. Precis som på övriga spelningar på turnén avslutas spelningen med Sol Invictus-covern Kneel to the Cross, vilket inte heller är den avslutningsdödare som man vet att de hade kunnat trolla fram. När jag ändå är inne i någon slags klagosång: att Agalloch inte spelar To Drown och Black Lake Niðstång (världens bästa metallåt?) från Marrow of the Spirit är förkastligt, om än förståeligt. 

Men det känns orimligt att vara alltför kritisk - Oregonkvartetten genomför en intim spelning för ett slutsålt Fängelset - där folk från hela Sverige verkar finnas samlade - och ett oväntat ord som "sympatiskt" känns passande i sammanhanget (de står flera gånger och ler mot publiken under låtarna). Det måste bara vara lite jobbigt att göra musik så fantastiskt, vanvettigt bra att den är omöjlig att göra helt till lags i ett livesammanhang. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA