x
Drake: Globen, Stockholm

Drake, Globen, Stockholm

Drake: Globen, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Visst lät det helt absurt, till och med fånigt och världsfrånvänt, när Aubrey Drake Graham inledde sitt andra album, ett av 2011 års absolut mest omtyckta, Take Care med att berätta att han mer eller mindre ägde alla "in the game" år 2010. De som var uppmärksamma vet att kungarna satt trygga på sina troner även då samtidigt som denna uppstickare från Toronto plötsligt började göra lite väsen av sig, och fick ett välförtjänt gensvar av både sina jämlikar, nya fans och av människor som fortfarande lägger pengar på att köpa musik. Den till ungtuppar som Drake medföljande kaxigheten åsido hade han ändå en poäng, och visade exakt varför han är värd att komma ihåg där på det alldeles för långa albumet, bland alla uppvisningar av både självsäker soulsång och klantigt charmiga rapverser. 

Drake är på riktigt. Han är en stjärna och han vet om det. Han vet att han har lyckats och han tänker se till att hela världen för höra hans namn och lära sig vem han är, helst så snabbt och snart som möjligt. Och det är med det självförtroendet som han balanserar Globen och publiken lätt, glatt, säkert i sin hand när han presenterar sig själv, sin chef, sina skivbolagskollegor och Club Paradise, det han kallar för världens bästa klubb. Där, och bara där, är han kung och styr med en silkeslen järnhand. Där hoppar han och dansar som en 2000-talets Carlton Banks men rappar inspirerat som någon med något stort att bevisa. När Drake kommer igång ordentligt är han övertygande, hans låtar hinner explodera till ljudet av tusentals tonårsskrik trots att de allt som oftast kapas på en vers eller två, och när han tar sig tid att sjunga är det med en glöd och så äkta som det går att bli.

Samma kille som står där på sin stora scen, vevar med armarna i skrattretande tillgjorda gangsta-rörelser och undrar om publiken är motherfucking redo att ha lite motherfucking kul med motherfucking Drizzy Drake, är även han som senare ägnar mer än en kvart att peka ut publikmedlemmar på alla läktare och tacka för att de är där, att de köpt biljetter och sjunger med i alla låtar. Gesten är onekligen mycket fin och tydligt hjärtlig från 25-åringen, som då och då har svårt (och verkar inte ens vilja försöka) att dölja hur mycket det betyder för honom att tusentals personer är där och skriker enbart för hans skull. 

Kanske är det petigt att en sådan till synes liten detalj ska på något sätt påverka helhetsintrycket av en spelning som på alla sätt och vis är mycket imponerande för en, trots allt, relativt ny artist på världsscenens större arenor. Men detta personifierar exakt det som är det största överhängande frågetecknet om Drake, snyggt samlat i ett nötskal under en 92 minuter lång konsert: hans eviga dubbeltydighet i både text, musik och beteende, som framhävs än mer när han har så mycket tid i sina händer och fokus lagt rakt mot honom och ingen annan.

Dubbla meningar och tvetydighet är ingenting nytt inom hiphop utan snarare en ingrediens som med rätt mängd karisma och karaktär förgyller en tråkig rappares orerande till ren och skär underhållning. Drake är en underhållare, en ung man i sina bästa dagar som kallar sig själv hellre för entertainer än för rapper, och agerar därefter; han dominerar ett enormt scenutrymme med stort självförtroende, låter sitt för att vara hiphop mycket subtilt och snyggt spelande band få den plats de behöver bakom honom, och lyckas skapa en intimitet i en arena som trots att den bara rymmer kring 15000 personer som mest är fruktansvärt stor.

Men på den nivå där hans mentor och skivbolagsboss ligger, och den ytterligare högre nivå som de två andra herrar som är inbokade för konsert i Globen i slutet av maj ligger, är fortfarande långt utom räckhåll för Drake. Det klingar helt enkelt alldeles för fel att följa upp en hyllning till alla kvinnor (inte, enligt han själv, bitches eller hoes, som han rappar om) som lyssnar på Drake i en låt med att låta de tredelade väggen av skärmar fyllas med ett hundratal hemmainspelningar på (kvinnliga) rövar som vickar frenetiskt direkt i låten därefter. 

Drake på skiva, Drake som person, Drake i konsertformat är en historia i två delar, något som måste betraktas med analys av bägge ansikten som visas upp. Han kan visa upp att han är en ytterst begåvad rappare men samtidigt luta sig starkt på sin playback-sång. Han kan sjunga ordentligt, på riktigt, utan någon autotune som lättja kan få otränade öron att tro, men göra det alldeles för sällan. Han kan visa upp vilken samling hits han redan har under sitt bälte, som han gjort själv och med sina vänner och bekanta, men kapa de alldeles för tidigt även när det inte finns några gästverser att visa hänsyn till och inte röra vid. Drake är ändå, egentligen tack vare allt detta, så duktig både på att sätta showen i brand och publiken vid liv som han är på att få de att sjunga på ett sätt som är mycket ovanligt att höra på hiphop-spelningar. Drake underhåller och bryr sig mer än de flesta, och är på väg ännu högre upp i den värld han så gärna vill tro att han är del av att äga. När han avslutar allt, med ett tacktal och en Toronto Blue Jays-keps tryckt snett över huvudet och ett sammanfattande "TAKE CARE!", är det med ett leende som talar om en ännu ljusare framtid.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA